Mrs Acorn

Som om vi inte freestylar nog på onsdagar tog vi det idag steget längre. Faktum var att vi för första gången skulle träna på ett ställe värdigt vårt namn. Vi skulle träna i city. Nej, C: et i FBC står inte för city, men city betyder Göteborg, något som faktiskt återkommer i namnet. Jag gillar våra andra hallar, misstro mig inte där, men låt oss vara ärliga, Partille är en förort till sköna gröna Sävedalen som i sin tur är granne med Göteborg. Hisingen Island behöver jag ens förklara? Man behöver älvar för att ta sig dit, så mycket för innerstadskänslan. Lisebergshallen, ett litet ljus i vintermörkret. Om vi inte ser stolliga ut på egen hand, i våra nya fina träningsoveraller, skapade vi en hel del rubriker när vi 24, likadant klädda hyfsat unga, smärta, kvicka, nästan oförskämt tjusiga damer, drog ut på lilla löprunda runt mässan. Eller mässans ena långsida...

Innan oss repades golvet av ett gäng rödrävar, eller som jag föredrar att kalla kollektivet; Voldemort.

Jag säger inte att vi är Harry, helt okej om någon annan tar på sig det, jag nöjer mig med Hermione. Att hon blir mindre krullig för varje år som går är fortfarande ett mysterium. Petitesser tänker ni, men det är faktiskt av ganska stor vikt för hur historien ska utveckla sig.

   Det händer ibland att vi gör något som ofta kallas styrka, jag hävdar dock vi har vissa brister i vårt språk och pragmatiken är haltande. För vad menas egentligen med ordet styrka? Skulle det hänvisa till att vi är starka, eller menar det att vi ska utföra styrkan för att bli starka? Om det förhåller sig så som det senare fallet undrar jag om resultaten bara uteblir för mig?

Min poäng var egentligen att så fort Mathildas ljuva stämma ljudit över hallen, med de tomma läktarna, (anl. galna supportrar, straffet blev att träna inför tomma läktare, ah fabulösa proffsliv) blev vi allihop plötsligt väldigt starka. Jag blev naturligtvis om möjligt ännu mer redo för psyket, men de andra kämpade på bra. Jag förstår er, inte varje dag man får spänna sig inför eliten, eller vänta, det är det kanske?

Apropå personer med tveksam mental stabilitet, Klas, vår käre tränare, vi har alltid vetat att han saknar en kniv i besticklådan, allt ända sedan exkursionen i nionde klass. Saltholmen, farligt ställe. Då jag, och många med mig, kör på guldfiskstilen, en stil på uppåtgång, var han snäll nog att peka ut just hur galen han faktiskt är. Tilläggas bör också att Klas inte är på något sätt långsint, men vi vet alla att han är lite småbitter över att han missat chansen att få medverka i Gunde Svans lekprogram Ingenting är Omöjligt. De tävlande skulle stapla klossar och rycka undan dukar, två av Klas större talanger. Nu några år senare vill han återigen bevisa att han kan göra omöjliga saker. Vi snackar (väldigt) eventuella omskolningar. Vi snackar fröken Ekollon, moi, som center. Bara det faktum att ni kanske, jättekanske, får se mig som center på fredag är värt inträdespengen! Föreställ er något ni absolut inte vill missa och dubbla det, där har ni mitt (väldigt) eventuella gästspel på centerpositionen. Jag är lika borttappad där som Arn i Gobiöknen, men på något sätt fick vi ihop det ändå, mina delar och jag. Kan vara de obscena mängderna bönor, kan vara skorna och stickan som inlett ett partnerskap eller möjligen den enorma mängd halm jag hittade i "Stabilsen" efteråt.

Sargdemontaget var en upplevelse idag, i min enfald trodde jag att det var rena bjudningen att faktiskt bara stå och ta emot bitarna uppe på gräddhyllan, men de visade sig att det blev en hel del jobb övertid. Vagnarna skulle ut till ett litet gudsförgätet förråd, vi var tvungna att trotsa både tyngdlagen och Newton, därtill vädrets raseri för att säkerhetsställa att allt hamnade på sin plats. Tur att Karin är veteran och vet var prylarna hör hemma. Nicole, du var också duktig. Själv ådrog jag mig några mindre skador, såsom flisor och lite blåmärken. Mest orolig är jag för att jag nu blivit smittad av alla giftämnen som finns i sargen. Glasfibrer, pft, vi talar asbest och böldpest. Flisen gick igenom kött och ben, löstes troligen upp när den stötte på hemoglobinet och ligger nu i mina ådror och pyr. Sakteliga kommer jag att förtäras inifrån.

Vi i Tjalls har på initiativ av mig startat en ny verksamhet. Den är egentligen inte offentliggjord än, faktum är att jag och Klas är de enda "anställda" än så länge. Råkade av en händelse (med vetskapen om att vår medicinväska försvunnit under mystiska förhållanden) lägga beslag på en ljusblå liten sak som jag vet av erfarenhet kan komma väl till pass under innebandyspel. Ursprunglig ägare till skönheten torde vara en utav Voldemortarna. Naturligtvis kan den återfås för en billig penning och en medicinväska.

Kärt barn har många namn, men fröken Bitch, är det verkligen jag? All denna press.