Mrs Acorn

The resa.

Vilken strålande dag. Vilken strålande dag för att just åka buss. Genialiskt att börja så okristligt tidigt också för att kunna åka buss aningen längre än behövligt. Jag insinuerar naturligtvis inte, låt oss kalla busschauffören för Erland, att Erland körde dåligt på något sätt, inte alls, snarare tvärtemot, ty med grace och fart tog han oss ned till Lund. Några av oss missade helt att vi ens åkt in i Halland, faktum var att när Laholmsbukten uppenbarade sig gick rykten om att vi redan var i Skåne, att åsen blivit bortsprängd och vi skulle vara framme när som helst. Förstår ni då chocken när vi möttes av Hallandsåsen och rastplats Skåne.                                              
Klockan slickat sig förbi tioslaget, på en höft sisådär, och det skulle dukas upp salladsbuffé i den lilla skogsdunge som utgör rastplatsen. Solen sken, fåglarna kvittrade, värmen var tryckande och toalettköerna obefintliga. Voltaire tvekade, jag tvekar, lever vi verkligen i den bästa av världar? Ni ska betänka att vi befinner oss ett hårstrå från Skåne, hösten är påtaglig, vi lever i Sverige, jag är bitter och att Klas är känd för sin regndans, har ni nu något hum om hur "rastningen" egentligen såg ut?

   Det strikta förbudet mot förtäring grundades på att en råttinvasion skulle vara oundviklig om minsta smula hamnade på golvet. Vi hör dig Erland. En smula leder till en annan som leder till stora mängder gammal mat på golven, släng in ett knippe möss från ingenstans och ni har det öde Göteborg (tydligen?) står inför nu. Domedagen här, slutet är nära, vi kan lika gärna lägga oss ned och dö. (Fri tolkning det sista där, Erland var en positiv tjomme). Livslusten smög sig på så småningom, trots allt domedagssnack, och mycket med hjälp av Åsas fina buffé.

   Vår alldeles egna Schumacher, Pernilla, som står för tidsplanering hävdade att; nu flickor är det bara fyrtio minuter kvar tills vi är framme, tjo och tjim. Skepticismen låg tung. Tjugo minuter senare var det fortfarande fyrtio minuter kvar, konstigt. Pernilla är avsatt och straffet är naturligtvis döden, men då hon assisterade till två kassar är alla anklagelser nedlagda. Det visade sig att hon är bra på annat. Hon, med hjälp av sin far, ledde oss dessutom fram till slutdestinationen. Värvningen av herr Andreasson ligger nu på bordet.

The match.

När vi stolpat av bussen och blivit inkvarterade i kanske det minsta omklädningsrum säsongen har att erbjuda tog vi en promenad i Lunds enda park. I parken fanns infödingar, änder, kastanjer och ekollon. Det var då jag insåg att vi skulle vinna matchen. Vilket vi också gjorde med 5-2. Det värsta av allt är att jag missade det historiska målet, Challengers första mål på damsidan signerat Karin "veteranen" Eriksson. Det är detta man ska berätta för barnbarnen, för grannen, kaninen, men jag missade det. Katastrof. Missade de andra mindre historiska, men ack så viktiga, målen också. Det visade sig dock att jag inte var ensam om att ha undgått ett eller två mål. När Klas fick den försynta frågan om vad han gjort istället svarade han; "Kollade väl in brudar, det ska göras det med".

Jag höll mig till den elaka salvan och dess innehållsförteckning.

The hemresa.

För att fira denna historiska triumf hade jag och Klas i all hemlighet smitt planer om att visas Jeanne d´Arc. Jag såg det både som straff och belöning i en film. Om vi hade förlorat hade vi tvingats se en hyfsat usel film. Om/nu i och med att vi vann fick vi nu, för de flesta, en film att somna gott till. Ragge och jag tog tillfället i akt att följa hela filmen en gång för alla, så har man fått sin dos av "starka men smått galna kvinnor"-filmer. Jag känner igen mig väldigt mycket i Jeanne, en kvinna som är smått galen, ser syner, leder en hel armé till seger utan att faktiskt utföra någonting själv. Tar helt på mig vinsten i premiären. En annan hemlig plan som jag i min enfald trodde att jag skulle vara ensam om var bullbakande. Det visade sig dock att Salle och Anna G (läs Muffinsmamman) också tänkt samma genialiska tanke. Det var ju inte bara seriepremiär utan det var trots allt kanelbullens dag för oss andra dödliga. Tror nog att de flesta bullar hittade sin väg ner i matspjälkningssystemet till slut.

Dagens tipstack går till Erland. Han drog till sig micken och skrålade att vi inte fick göra märken i möblemanget men att ha fötterna i taket är bra för cirkulationen så här innan man skaffar sig gåstol. Stort tack Erland.