Mrs Acorn

Rubriken är alltså inte ett bevis på att den mentala hälsan fortfarande bör ifrågasättas utan en beskrivning utav the famous - M:et. En övning med många fördelar men den är lite småklurig in emellan. Man ska alltså följa efter bollen, springa till ett nytt ställe och är man på riktigt spexhumör kan man även vända på sig ett par steg innan slutdestination. De få sakerna är väl de ända som hindrar att vi ersätts med apor. IQ badboll är alltså inget problem här, vilket medför att även undertecknad kan medverka for a change.

Kompispass, passabel, passad, passage, passé, passepartout, passion, passiv, passligt.
Vi skulle öva på det simpla stycket; passar. En till dig och en till mig.
Det visade sig vara över vårt förstånd och en våldsvåg startade. Upplopp och uppror. Gatstenar, klubbor, skor, löständer och bollar.
När jag och det nyblivna (ek)ollonet Karin slog våra kloka hattar ihop kom vi fram till hur övningen egentligen skulle gå till om effektiviseringen gått i lås, men vi fick inget direkt gehör.

Jag hade ett tåg när jag var liten. Ett rött litet tåg som gick på träräls. Jag och en miljon andra ungar vill säga. Det där rödgröngula med magneter och massa annat pyssel. Det fanns broar, viadukter, akvedukter, krysskorsningar, andra korsningar och så fanns det stoppskyltar. En stor blaffig skylt med S T O P P. Illröd. Helt klart min favorit den gav makt och kunde reta gallfeber på brodern, ty ingen fick passera stoppskylten utan att ha stannat. Av en ren händelse kom det sig att stoppskylten flyttade på sig och inte sällan var det att den landade just vid tåget. I ren desperation hände det även att väl valda delar försvann och förstörde på så sätt hela bygget. Efter detta uppfanns elektriciteten, batterierna och allt annat som behövdes för att kunna bygga en bilbana. Borta var mina glansdagar.

Nu är tanken att denna solskens historia ska få "tittarsiffrorna" att skjuta i höjden. Jag förundras ju faktiskt fortfarande varför ni väljer avlägga visit i mitt enkla Château här på cyberspace. Tacksamheten finner naturligtvis inga gränser och jag blir tårögd av alla kommentarer som trillar in...
Jag vet vad ni vill ha, jag vet att ni vet att ni tror att jag inte vet, men jag vet.
Att jag ens ska ge mig på en någorlunda seriös hållning gentemot analysering av innebandy samt delge er min uppriktiga åsikt är lika troligt som de gamla dängorna helvetet fryser, kossor som flyger etc. etc.

Prestationsångest när den är som allra bäst, måste leverera. Kanske borde vi vakna upp ur drömmen nu och se det för vad det egentligen är. En halvkrasslig kvinnlig ynglings terapiarbete som av någon outgrundlig anledning publiceras samt länkas av ett lag med ekollon/riddarhjälmar på ryggarna. Ni förstår ju att situationen är beyond kritisk.

Hoppas det smakar.