Mrs Acorn

Har ni hört något om att det är seriepremiär i helgen? Inte jag heller, har helt missat hur ögonen blir stora som jordglober och tindrar sådär vidrigt gulligt när någon ens väser premiär.
How very Alice Timander.

För att knyta an till rubriken och det egentliga huvudtemat för aftonen: utbildning! Det visar sig att vi lider av grav underutveckling inom laget, den sprider sig likt pesten. Vill inte hänga ut någon som eventuell smittohärd, utan kan möjligen tänka mig att denna typ av pestliknande sjukdom är luftburen. Låt se, var har laget vistats i år? Skatås, Rambergsvallen och Lundbystrand. Spridda skurar av Partillebo och Lexby. I Skatås trängdes vi med diverse likasinnade, inga nämnda inga glömda, och på Rambergsvallen slogs vi med sådana där läskiga löpare och folk som hoppar högt för nöjes skull. Min simpla slutsats blir alltså att det är herrarna. Tänk efter nu, där vi är/har varit där har de varit. Logik kallas det vänner och en knivsudd cynism. Hårt att ta pojkar, men se det såhär, ni skjuter i alla fall hårdare än oss!

Jo, efter denna omväg, för att linda in uppenbara fakta, kommer vi nu till utbildningen.

Idag: Vad som skiljer clementiner från satsumas.

Satsumas är alltså en mandarinart (nästa vecka går vi igenom skillnaden mellan en clementin och en mandarin) som härstammar från Japan. Vi bidrar till en bättre värld genom att bara plocka hit den från Spanien.

De är små, söta och lite gröngula i skalet, satsumas:arna that is inte spanjorerna. Clementin däremot är lite som spanjorer, lite rivigare, svårskalade och fulla med kärnor. Clementinen har den där signifikanta orangea tonen, ja lite som herrarnas presentations bilder. Too much?
Viktigt att komma ihåg är också att satsumas satsar på kvalité framför kvantitet och är därför aningen mindre. Det är väl egentligen hela hemligheten, eller egentligen är det mycket mer invecklat än så, men detta riskerar att sluta i en incesthärva och trust me, you do not want to go there. Vi ekollon vet hur det fungerar och beblandar oss bara med de våra, en hassel, pff, kommer aldrig på fråga.
Nämn inte ens valnöten.

Dan före dan före dopparedan idag, på lördag är det paketutdelning. (Ni anar inte hur länge jag längtat efter att få skriva det nyss plitade) Jag har en egen liten teori om hur nära julafton vi är egentligen och såsom jag ser det så är det snart bara två månader kvar. Min dåvarande vän poängterade då att det är närmare tre månader än två. Var tvungen att ge henne den, men envisades naturligtvis fortfarande att min tankegång var minst lika gångbar. Hon drar då någon rödluvanhistoria om att det om tre månader är det ungefär tre månader kvar till midsommar. Förstod verkligen inte alls, så ni är med på att jag hade rätt från början.

Det där med att jag inte går ihop med innebandysnack, jag ska ge det ett försök.

Årets MV(P):

Åsa Norlin

Kvinnan är värd flera miljoners miljarder.

Lycka till alla driftiga i helgen, vi kör en snabbvisit ned till Skåne och tar med oss tre pinnar och herrarna håller ställningarna här hemma och gör det samma. (Låt er inte luras, detta var innebandyssnack-light) 

Rubriken är alltså inte ett bevis på att den mentala hälsan fortfarande bör ifrågasättas utan en beskrivning utav the famous - M:et. En övning med många fördelar men den är lite småklurig in emellan. Man ska alltså följa efter bollen, springa till ett nytt ställe och är man på riktigt spexhumör kan man även vända på sig ett par steg innan slutdestination. De få sakerna är väl de ända som hindrar att vi ersätts med apor. IQ badboll är alltså inget problem här, vilket medför att även undertecknad kan medverka for a change.

Kompispass, passabel, passad, passage, passé, passepartout, passion, passiv, passligt.
Vi skulle öva på det simpla stycket; passar. En till dig och en till mig.
Det visade sig vara över vårt förstånd och en våldsvåg startade. Upplopp och uppror. Gatstenar, klubbor, skor, löständer och bollar.
När jag och det nyblivna (ek)ollonet Karin slog våra kloka hattar ihop kom vi fram till hur övningen egentligen skulle gå till om effektiviseringen gått i lås, men vi fick inget direkt gehör.

Jag hade ett tåg när jag var liten. Ett rött litet tåg som gick på träräls. Jag och en miljon andra ungar vill säga. Det där rödgröngula med magneter och massa annat pyssel. Det fanns broar, viadukter, akvedukter, krysskorsningar, andra korsningar och så fanns det stoppskyltar. En stor blaffig skylt med S T O P P. Illröd. Helt klart min favorit den gav makt och kunde reta gallfeber på brodern, ty ingen fick passera stoppskylten utan att ha stannat. Av en ren händelse kom det sig att stoppskylten flyttade på sig och inte sällan var det att den landade just vid tåget. I ren desperation hände det även att väl valda delar försvann och förstörde på så sätt hela bygget. Efter detta uppfanns elektriciteten, batterierna och allt annat som behövdes för att kunna bygga en bilbana. Borta var mina glansdagar.

Nu är tanken att denna solskens historia ska få "tittarsiffrorna" att skjuta i höjden. Jag förundras ju faktiskt fortfarande varför ni väljer avlägga visit i mitt enkla Château här på cyberspace. Tacksamheten finner naturligtvis inga gränser och jag blir tårögd av alla kommentarer som trillar in...
Jag vet vad ni vill ha, jag vet att ni vet att ni tror att jag inte vet, men jag vet.
Att jag ens ska ge mig på en någorlunda seriös hållning gentemot analysering av innebandy samt delge er min uppriktiga åsikt är lika troligt som de gamla dängorna helvetet fryser, kossor som flyger etc. etc.

Prestationsångest när den är som allra bäst, måste leverera. Kanske borde vi vakna upp ur drömmen nu och se det för vad det egentligen är. En halvkrasslig kvinnlig ynglings terapiarbete som av någon outgrundlig anledning publiceras samt länkas av ett lag med ekollon/riddarhjälmar på ryggarna. Ni förstår ju att situationen är beyond kritisk.

Hoppas det smakar.

Vi är alla vänner här, vi kan vara ärliga och raka mot varandra, visst? Ni gottar er åt min lite bittra underton, som förvisso levereras med största möjliga diskretion, men som ändå ligger där och pyr. Tragedikomik samt dråpliga situationer har alltid varit mina ögonstenar.                                           Trångt i kistan eller Death at a funeral, som originaltiteln heter, är en underbar engelsk komedi som kräver sin man/kvinna.   
A must have.

Försök hänga med i svängarna nu, tvära kast och snabba vändningar. Lite utav innebandyns mantra, eller vad är det som sticker en i ögonen så fort man snubblar in på innebandy.se?

Hänger du inte med är du inte snabb nog!

Genast känner jag mig, som ett utav de lite långsammare ekollonen, lite förfördelad. Vad hände med intellekt och kvicka fingrar. När slutade vi se till talangerna utanför plan? Har vi någonsin gjort det, nu när jag tänker efter?

   Spelarpresentationerna som nu ligger uppradade på hemsidan är ett utmärkt exempel på att vi har en hel del ollon/knights/challengers som kan så mycket mer än bara fjanta omkring på plan. Var det någon som kunde laga till en killer-lasagne, eller var det bara en dröm, det med? En liten get-together kanske skulle vara på sin plats, inte för att jag föreslår något nu, bara spånar. Umgås får andra hålla på med.

Alltid en lika underlig känsla att vara utan innebandy, om än för en dag. Jag kände sådan ångest över detta faktum att jag var tvungen att sysselsätta mig på något sätt. Nu talar vi inte om att sortera bokmärken efter färg, eller det senare påfundet stickers. Nej, vänner, jag begav mig till Ullared. Det du inte kan få tag på där, det ska du inte få tag på. Någonsin.

  För att riktigt kunna åtnjuta Ullareds alla skrymslen tog jag med mig min vän Caroline, 20. Oroväckande likt en unge i bollhavet hos Donken studsade hon in på lätta ben, sprang slalom mellan vagnarna och ryckte åt sig varor kors och tvärs. Det fanns ingen hejd på saligheten och jag som inte riktigt ser Gekås som en gudagåva drog en smärre suck. Det blev inte bättre av att en tant, iklädd en lila T-shirt med "Lasse Stefanz" i snirkliga guldbokstäver,  körde på mig otaliga gånger.

"I`m gonna wake you up early
Cause I`m gonna Take a ride with you
We`re going down to the honda shop

First gear (honda honda)
It`s alright (faster faster)"  *

Det var någonstans där, efter tionde träffen, som jag önskade livet ur den galna tanten. Jag är inte ond egentligen, men hon drev mig till vansinne. I mitt stilla sinne undrade jag vad det var som fick henne att så hämningslöst ge sig efter just mig. Var hon besatt av Lasse och därför blev upprörd av Christer Sjögren i skala 1:10 på min tröja? Tur att man är välpumpad, Christer gör sig inte fullt lika bra på tanigare personer.

Imorgon blir jag av med jobbet och därigenom transportmedel, pitty. Får försöka kravla mig ned till träningen på något sätt. Hörde att det saknades en fruktflicka, har ju trots allt goda referenser.

Morgondagens datum? 1 oktober. Bitter sweet.

* För er som fick blodad tand, tror låten heter Little Honda.

Det är nu 69 timmar och 50 minuter sedan vi sist spelade innebandy. Inte nog med det, det ökar för varje minut dessutom, glappet, abstinensen ökar för varje minut, ja, varje sekund. Några hanterar sina besvär med att gå och titta på innebandy. Egentligen spelar det ingen roll vad för sorts innebandy som spelas, så länge den lilla vita rullar är livet åter i balans. Jag själv har egentligen aldrig insett tjusningen med att beskåda en match. Tusan, jag blir trött av att titta på innebandy, de spelar ju så jäkla länge! Att de orkar. Ni kan ju min historia, två perioder, tops.

Herrarna har nyligen varit ute och flängt, tog med sig tre pinnar hem och tydligen en mindre fungerande hälsena. Vågar mig inte på en analys av vad detta betyder för laget, ett avbräck, eller so I´ve heard naturligtvis, men jag är mer insatt hur det är att göra sönder väl valda senor och band i kroppen. Man kan beskriva situationen som aningen tröstlös. Jag ska dock ge Petteri ett litet durackord; rehabträning är ett finfint sätt att träffa andra, gamla 80-åriga tanter med schackarm. Skämt åsido, jag känner med dig.

Vi damer suger på karamellen fortfarande, vi livnär oss på spänningen som byggs upp innan seriepremiär, att denna ska bedrivas i Lunds finest gör det bara ännu mer trivsamt. Tre timmar i buss, med moi utan ordentlig frukost, det kan bara bli strålande. Resan kommer nog att bedrivas på det sätt att jag kommer att vara bitter hela tiden för att jag valde fel sittplats, alla har mycket bättre än mig. Anna G kommer att ha somnat innan vi ens hunnit på Söderleden. Ragge har hunnit svepa minst tre kaffe innan vi passerat Astra Zeneca. Sandra "Klasen" "Classe" "100%" Claesson kommer garanterat att ha hunnit studsa upp och ner i ren och skär glädje över att seriepremiären är precis runt hörnet. En enormt stor hörna, då vi ska passera Halland och dessutom in i fiendeland - Skåne. Jag är väldigt känslig för gränsövergångar, speciellt Hallandsåsen, den är brutal. Halland, upp och ned, sedan holy Moses, Skåne rakt i ansiktet. Allt kommer så plötsligt.

Detta var helgen som man skulle spendera med sina nära och kära, inte slita ut på de stackare som tvingas umgås med en var dag. Jag tog Klas råd och avsade mig allt vad innebandy heter. Okej, jag träffade Ragge en stund, men det var bara för att jag råkade ha vägarna förbi. Kan hända att jag talade med Claesson, men det var en nödsituation. Annars tycker jag att jag höll avtalet rätt bra.
   Har krattat löv hela helgen istället det ger bra social kompetens det med. Faktum är att denna helg utan innebandy, kunde inte ha kommit lägligare. Det har varit event på event. Vi snackar bokmässan (som jag missade av oförklarliga skäl) och viktigast av allt; Sävedalens höstmarknad! Hela paradgatan fylls med människor, illaluktande langos, snoriga ungar med heliumballonger och alla tre affärer som ligger längs med gatan smäller upp ett stånd. Tantbutiken med suspekta pälsar lös med sin frånvaro idag, lite synd, de brukar ha schyssta erbjudanden.

En briljant idé slog mig häromdagen, jag ska starta en rehabsession! Ni behöver inte säga det, jag vet hur otroligt briljant det är och hur ni önskar att ni kommit på det själva!  Jag kallar oss the Oak Leafs. (Galen rip-off på Torontos lilla nickname, men vem bryr sig, idén är briljant) Vi ligger aningen i lä när det gäller färgskiftningar på hösten, eklöv tenderar att bli bruna direkt, döda bruna löv. Man måste faktiskt ge lönnlöven att de får en hyfsad nyans på hösten, damn. Vad vi har dock är en sång, Absolute Seventies spår 5 - Tie a yellow ribbon round the old oak tree. Mer känd som låten-med-det-längsta-namnet-under-vår-tideräkning.

   Ha! Ta den Mikhail Grabovski! (Vad i hela Härjedalen gör en tysk i NHL?)

Återbesök till vännerna imorgon, möjligen har mitt ben mirakulöst nog blivit bättre. Jag har slutat känna efter och litar blint på att Peter kommer att säga att allt är frid och fröjd, hopp och lek med mera. Fortfarande september, fortfarande positiva och fortfarande naiva.

Söndagskväll och det är nästan så att det lockar med måndag och träning, vad hände?

Vaknar upp timmen för sent, det var precis detta som inte fick hända. Tanken var att jag redan på morgonen skulle "preppa" för kvällens eskapader. Jag är sällan övertydlig, men det var en sjuhelsikes hårdag man vaknade upp till idag alltså. Spot on. I ren panik drog jag fram sprayen för att bevara detta mästervärk. Tydligen har aircondition en lustig effekt på frisyrer då resultatet efter en dags bilkörande var skrämmande likt en dränkt katt. Not quite what I was going for.

  Jag hann som tur var få en glimt av det sista the Season Finale av America´s Next Top Model, cycle What´s-her-name. Det är viktigt att man förstår att modeller är människor de med. Modeller har känslor, de kan vara rädda och inte alltid älska sig själv. Tack Tyra for clearing that out.
 -Varför ska du vinna ANTM?
Snyft, snörvel, bröl, stamning.
För att jag hatade mig själv, och nu känner jag mig vacker, jag har lärt mig så mycket om mig själv. Nämnde jag att jag vill ha världsfred, hitta botemedlet för cancer och stoppa hungersnöden på jorden?

  De tårarna är ungefär lika äkta som deras näsor.

Det var ju det här med att komma i rätt stämning och att komma förberedd till fotograferingen. När vi anländer, snudd på sent som sig bör av toppmodeller saknas några matchställ. Katastrofen är ett faktum. Det visar sig dock att de ligger hemma hos MnM, vilket är på en höft sisådär runt hörnet. Rallyåsa och jag själv ger oss ut på en liten åktur med mission: reclaim the matchställ. Kan hända att jag kläckte att jag möjligen visste var de bodde och därför hamnade jag i passagerarsätet som navigatör. Med facit i hand så är jag uppenbarligen ingen Tina Turner, i dubbel bemärkelse. Jag kan inte dra av Proud Mary närhelst på dygnet och jag kan absolut inte hitta på Hisingen, eller någon annanstans heller för den delen.

Verkade som alla flickor levererat under fotograferingen och det är skönt att de vet vad som krävs. Hårt jobb. Jag klagar inte om jag får lite utav den lite lätt orangea tonen,som återfinns bland herrbilderna, den är enbart smickrande.

Bättre tempo på dagens träning, jag kan i ärlighetens namn inte jämföra med något nu såhär på rak arm, men jag gillade liret som vi fick till. Kan egentligen bara bli bra detta.

Synd att vi har en del som tvingas gnaga bänk, hade varit betryggande med en hel och ren trupp, men å andra sidan så är seriepremiären inte förrän nästa vecka.
    Det senaste är mycket ryggar, även knän är inne igen. Ragge dras med sin  hickus dickus, och någon annan kör på den hederliga förkylningen. Jag, personligen, kör på ren förnekelse. Det är inget fel på mig överhuvudtaget. Faktum är att jag i ett steg mot att kunna förneka, håll i hatten, har börjat med en liten brustablett var morgonen. (Inne på dag 3) Nu kommer det roliga, den är för personer som utsätts för psykiska och fysiska påfrestningar. Jag kände genast att den talade till mig. Rekommenderas starkt, apoteket kör även en kampanj på den nu, tre för 89 kronor, gå ihop några stycken och köp på er ett packe. Man blir frisk på direkten!

Spelledig helg och nu ska fem månaders social verksamhet komprimeras till två-tre dagar. Snabbt räknar ni ut att jag inte tillskriver innebandyn någon socialstatus alls. Lustig tycker någon, men det är redan uttalat, vi är inte här för att skaffa vänner. Mig veterligen är min roll att vara joker, vilket i stort sett går ut på att vara allmänt lattjo, något som inte behöver tvingas fram direkt. Jag skriker lattjo?

- Klas måste man vara söt på fotot?

- Vi kan nog få med dig ändå.
- Tack för den passningen.
- Väl bekommet. 

Där har ni den hårda jargong vi har i Challengers, endast de starkaste överlever, eller så är man dum nog och inte fattar något, den fungerar den med.

Passande nog:

Vad du än gör var snygg när du gör det.

- Farmen-Frida 2004.

Skolgymnastik blir till gympa som blir till idrott som blir till idrott och hälsa. Time flies. Det börjar oskyldigt med "jage" (möjlig härkomst Jag är; syftar på att den som jagar tvingas skrika Jag är för att annonsera sin ställning. Det moderna samhället har förställt Jag är till Jag e, talspråk, och därigenom Jage) (eller så är det bara slang för jagad eller dylikt?), för att sluta i blodiga bollekar där pojkarna är idioter, fåntrattar, töntar och mongon medan flickorna är små änglar som mognat för längesedan och som har noll intresse av att bryta sina naglar.

   Vi blir alla insorterade i fack tidigt på alla nivåer genom skolgången. Vi har busarna bakom den lokala pizzerian/kiosken, "musikerna" som pinade övriga elever med sin kråksång och tveksamma gitarrspelande varje rast i skolans korridorer, spelnördarna som avverkade minst en kortlek i veckan och de allmänna "hang-aroundsen" som inte riktigt hittat sin plats, eller var för lata för att leta. På något sätt var det okej att vara olika då, så länge man hade sin grej och naturligtvis någon att göra just sin grej med.

Idrotten var döden för många, där ställdes alla inför lika villkor och nu kunde man bara förlita sig på sin talang, eller förlika sig med tanken att där fanns inget att hämta. Även här har vi några urtyper att rätta oss efter; sportkillen, fotbollsfantast helst, men gärna en allmän bolltrollare. Atleten, sjuk kondition och sådär orättvist vältränad, bra på det mesta men med en bättre inställning. Slutligen har vi jag-skiter-i-allt-hemma-står-min-dator-och-väntar. Say no more på den.
   Bland tjejerna fanns där två grupper, sportbrud eller inte sportbrud. Shorts eller piratbyxor alternativt cykelbyxor. Linne eller sponsrad T-shirt. Riktiga gympadojor eller aerobicskon. (Rys på den senare) Har fortfarande svårt att förstå vad man hoppades åstadkomma på idrotten iförd cykelbyxor och aerobicskor. Tydligen finns det träningsformer för den sorten nu för tiden. Inte sedan blundern under Fritidsmaran för antalet år sedan har jag burit cykelbyxor. Jag svor att aldrig igen falla för dess frestelser. Vill ni veta hur jag blev en Knight/Challenger/Acorn där har ni svaret; hatet till cykelbyxan förde mig hit. Shortstjej ever since.

Shortstjejer är dömda att leka med boll, många säger att det är självvalt, men det är fel. Man är född antingen eller.  Det närmsta boll vi kom under dagens träning var pilatesbollarna, och de fick vi inte ens leka med. De låg där på sin hylla och hånade oss med vi lyfte stänger kors och tvärs genom salen. Vi ser så härligt malplacerade ut hela bunten när vi traskar in i full innebandymundering. Stabilen är på, strumporna går upp till knäna och T-shirten är urtvättad sedan länge. Två gick emot sina rötter och dök upp i en mer passande outfit såsom linne och cykelbyxa. Träningsprogrammet är saxat från våra grannar i öst (nej, inte ryssarna ej heller kineserna) och till tonerna av Black Sabbath körde vi plankan.

En hel del "återbud" till dagens träning och jag klandrar dem inte för det. Imorgon är trots allt D Day. Dagen som kan förändra resten av säsongen, dagen som kommer att avgöra om man någonsin vågar visa sig någonstans igen. Fotograferingen. Att vara hemma och jobba på topparna är precis det man skulle ha gjort, eller så gör man som Klas, röjer upp i regnskogen någon dag eller två innan och kör på den hederliga 3 millimetar´n. Klas stod för övrigt över dagens pass då han vet med sig att hans hår krusar sig lätt av ansträngningen, annars är grace och sträckta fotleder hans nisch. Själv har jag förberett mig genom att spana in Top Model och lärt mig en hel del poser. Det är viktigt att se avslappnad ut men ändå skarp. Trots detta kör jag nog bara en Moss och dyker upp, knäpper av ett foto och tar hand om konsekvenserna senare. Mina komplimanger till herrarna som alla verkar ha toppat formen lagom till fototillfället. Det skriker bra hårdag om dem.

Lycka till imorgon flickor, babyblått till folket!

En strålande måndag, där skyarna samlades rakt ovanför mig snabbare än Gulletussan hinner säga högkostnadskort. Runt åttasnåret sjöng Mr U2 upp sig, en snabb titt på klockan, en liten kroppsfint, vändning och uppvaknande timmen senare. Morgonrutinerna är hårt inövade och nedrullandet ned från sängen börja bli bättre och bättre. Funderar på att ta bort den enorma klädhög som fyller funktionen; stötdämpare strax nedan för sängen, det kommer troligen hända någonstans mellan nu och aldrig.

När jag så begett mig till jobbet, som för övrigt inte går att bege sig till egentligen om det inte räknas att man går ut och sätter sig i bilen för det är nämligen mitt kontor. I am le Vagabond. Ständigt på flykt, ständigt jagad, men mest ensam i min lilla svarta lyssnandes på riktigt usel musik. Idag var det katastrof på den fronten, jag vet inte riktigt vad som tagit åt Mp3: n men illa var det. NHL 2006 Soundtracks fick rädda situationen och lugna sinnet en aning.

För ett tag sedan var jag naiv nog att ta ett "bestäm-din-mentala-ålder-test" på allas vår Ansiktsbok. Det visade sig att min mentala ålder blev femton och då tänker ni genast, men jaha, det är ju bara fyra år. Där har ni rätt vänner, men min ålder blev inte bara femton, över hela skärmen visas också en bild på en smått fanatisk datorspelande kille. Ulrika Fredborg; mental ålder/status: Femtonårig datorspelande kille. Jag har svårt att motstå mig själv ibland, och med information som denna får jag passa mig så att jag inte blir nedringd...

Annars hade väl Challengers en hyfsad helg, eller hur var det? Herrarna gjorde det de skulle och damerna puttrade på även de. Jag själv gjorde en bejublad insats i sekretariatet under söndagen och bitterheten över att inte få spela var knappt märkbar. När jag fick det oemotståndliga erbjudandet om att få skriva lite siffror och smårvarmt var den mentala hälsan starkt ifrågasatt. Att solen sken i all sin glans ute var ingenting som jag satt och tänkte på. Till mitt försvar vill jag säga, återigen, att klockan inte var mitt ansvar.

Någon som är villig att förtydliga vårt smeknamn snabbt bara. The Acorns är en keeper, men hur blir det med Challengers och Knights när använder vi det? Använder vi ens det? Kärt barn har många namn förvisso, men jag är alldeles för gammal för att komma ihåg alla dessa.

Den beryktade comebacken blev som väntat en fröjd, kroppen stred med hjärnan och smärttröskeln nådde nya höjder. Ryktet säger att vi är spellediga i helgen, om de inte kommer på något så galet som aktiv vila med vilande match (?). Kanske kan det vara så att jag spar stordåden till nästa vecka, kör en Henke Larsson och studsar in och ut som en annan. Tills vidare är det bara att försöka glida med, göra det jag gör bäst, bär frukt, äter frukt och fyller vattenflaskor. Det är viktigt det med vill jag lova.

Försök stå ut med mitt lite taffliga sätt att uttrycka mig i afton.

So long!

Tusan, jag gör det lätt för mig såhär i inledningen - Välkomna!

Låt er berusas på den massiva värme och glädje från The Acorns. Jag erbjuder er smaklös inredning, dåliga skämt och tveksam självinsikt. Det är trots allt så vi jobbar vi ekollon. Vi är roliga för man kan ta av oss hatten, men mycket mer än så är det faktiskt inte.

Stig in stig in, låt er väl smaka det kommer att komma storslagna rapporter och allmänt bubbel från både det ena och det andra.

Ni anar inte vad som krävdes för att få bli länkad.
Men efter att ha "pulled som strings" så löste det sig alldeles utmärkt.
Nu gäller det bara att hålla någorlunda hög procent på innebandyrelaterade ämnen.

Galet med fördelar  att ha en blogg såhär; nu får jag äntligen chansen att bli förödmjukad in public då det är ett relativt fritt land kan ni kommentera bäst ni vill. Jag tar allt.

Mer om de otroliga förmåner som ackompanjerar en skapelse som denna vid ett senare tillfälle.

Ett knippe sömn, rädda de hjärnceller som räddas kan och vi är good to go imorgon bitti.

Till dess kära vänner, insup atmosfären, gör er hemmastadda, försök bli av med illamåendet som kommer i samband med att man ser alltför många hjälmar på en och samma gång och slutligen njut.

Challengers är trots allt här för att stanna.

Först och främst vill jag bara tacka Åsa för denna helg. Kan inte förstå hur jag någonsin tidigare kunnat åka någonstans, framför allt i innebandysyfte, utan henne. Kvinnan är helt makalös - ordnar och donar, kör bort hundägare och beslagtar kök.

Å lagets och mina vägnar - ett hjärtligt tack.

"Dag1"

Inom ett lag/en grupp är det viktigt att alla hittar sin plats sin roll för att samarbetet ska fungera så smärtfritt som möjligt. Vi har några vilsna själar i vårt lag som fortfarande svävar lite i Limbo, men inte jag. Nej, jag insåg tidigt att "nörden" skulle tillfalla mig. Nörden är en sådan person utan minsta uns takt - och smakkänsla och en person som tar det redan "long overdue" steget längre. Senaste kvittot på att jag faktiskt är snäppet nördigare än alla andra är det faktum att jag befann mig utanför hallen cirkus 5 timmar innan alla andra kommit upp till Västerås. Dra mig baklänges, jag var i Västerås innan flickorna hunnit krama mamma hej då. Rätt tidigt hittade jag en parkbänk att spendera tiden på och fick ett härligt uppvaknande när resterande trupp anlände. Tydligen hade gliringar som "Kolla in alkisen" yppats.

  Rönnby skulle sättas på plats denna fredagskväll och det var aningen märkbart att en minibussfärd hade avslutats dryga timmen innan matchstart. 7-2 är kanske inget att skriva hem om, men jag tycker inte att vi ska fälla några tårar för detta. De var numret för stora för oss denna afton. Något som inte var numret för stora var shortsen, vilket skapade en våldsvåg utan hejd. Uppror i omklädningsrummet och tydligen skulle det börja jobbas för Beach 2021.

   Nu kunde då myset börja för vi skulle alla skeppas till Hallstahammars stolthet Skantzö Bad & Camping. Vi snackar fyrstjärnigt vänner. Vi snackar en otempererad pool. Vi snackar det alla norskar refererar till som hytter. Hallstahammar är som känt en metropol och då förväntar man sig sällskap och vilket sällskap vi fick därtill. Golden Retriever Klubben (GRK) firade 20års-jubileum. Strålande. Ett tjugotal galna hundkäringar och farbröder samt oroväckande många guldgula fyrfotingar. Vi fick äta kall fetaostpaj tack vare deras tillställning. Tur för dem att den var god ändå. Pajen avverkades snabbt och sedan var det sovdags och det ryktades om sovmorgon.

"Dag 2"

Typiskt; här har man sovit 6-7 på två dygn, förärats med en sovmorgon och så vaknar man upp efter alldeles för kort "hämta-igen-sig-sömn". Där låg jag och stirrade upp i taket, bestämde mig efter ett tag att hänga lite med Åsa och spana i frukosten - genidrag. Blev genast grötansvarig. Under frukosten som inmundigades utomhus fälldes en och en annan kommentar om hur kallt det var utomhus. Marie kändes sig manad att upprätthålla den positiva andan och hävdade att: "Nej, det är inte kallt. Det är friskt." Genast blev allt mycket bättre. Rönnby - Täby stod för förmiddagsunderhållningen och matchen gick i stil med Sommartorpet på SVT alternativt Antikrundan. Måttlig underhållning.

   Tillbaka till det zoo, som vi under helgen skulle kalla vårt hem, för lite mat a la Åsa. Kommentar om det dignande middagsbordet är överflödiga. Välgödda var det dags för Täby att få smaka på västkusten. (Ber så hemskt mycket om ursäkt för denna taffliga metafor) 6-5 slutade den till Täby tyvärr, men kanske var det ett uns rättvisa med i spelet där. Allas vår Sani Klinga stod för samtliga kassar och anbuden haglade tätt från Täbys håll om övergångar kors och tvärs. Trots att vi påpekade att hon inte var till salu var de lika ihärdiga. Först när Klas kom med vårt tyngsta argument; det att köper man Sani får man Ragge på köpet (package deal), först då svalnade intresset nämnvärt. Ragge är en lagspelare. Magkänslan var på det hela taget mycket bättre inför andra matchen och bara det faktum att jag "nyktrat till" skulle höja oss avsevärt hävdade Klas.

Obscena mängder naturgodis i alla tänkbara former införskaffades efter matchen, allt för att överleva kvällen. Kan hända att jag fick petat i mig en eller två innan middagen. Då de andra besökte Coop lufsade Ragge och jag iväg till anrika ICA, vilket tog lite längre tid och nästan kostade oss en bussfärd mot stugorna. Värt. Thaigrytan satt som vanligt som ett smäck så på kvällskvisten och det faktum att hundgänget ockuperat samlingslokalen, den varma samlingslokalen, samt ordnat lyxiga efterrätter drog absolut inte ned på mysfaktorn.

  En nätt skara ville sedan pröva sina vingar, eller snarare Karins vingar, och studsade därför iväg in i en minibuss för en liten färd. Vi hade ett "mission"; att finna Granbarksost. Närmaste alternativ var Morfars Gästspel. Tilläggas bör också att Karin brädade Klas ganska så lätt gällande racerkörning. Tydligen hade Klas haft fem kärringstopp innan de ens lämnat Göteborg. Hans tveksamma körning berodde även på den depression som infann sig vid vägarbeten.

  Uno avslutade kvällen och natten var rätt ung när jag somnade med mobilen i handen. Kuddarna i stugorna var för övrigt ett skämt.

"Dag 3"

En tidig morgon, med frukost (inomhus!) och snabb städning var upplägget inför matchen mot Rönnby. Jag är inte det minsta stresstålig så jag valde att stå över matchen till förmån för frukosten. Prioritering är A och O är i livet och jag får stå mitt kast när jag anser att frukost är viktigare än att leka uppstudsig mot galna finskor och landslagsdamer. Matchresultatet var inte direkt imponerande, men på något sätt kändes det ändå som om att vi spelade bättre idag. Som fotograf hann jag inte se så mycket utav matchen utan pillade mest med linsskyddet. Efter sista tjugominutaren var det bara att lasta in grejerna i valfri minibuss och påbörja resan genom slätterna mot Göteborg. En resa med sömn, quiz och hårsnack. På hela taget en bra helg, en god genomkörare och den aktiva vilan kommer att lysa med sin frånvaro.

Sagt och gjort under helgen:

Jag måste få hjälp här nere - jag är fan inte back! Anna (Ragge) blir fastlås med boll bakom vår kasse.

De har sannerligen sparat på designen här inne. Anna (Gurra) om interiören i minibussen varpå jag sa till Klas att detta inte var typiskt killsnack. Tydligen snackar killar om mer väsentliga saker, krisen in Georgien springer varm, allt enligt Klas. Troligt för övrigt.

CP-bil.  Kort och koncist signerat Klas "Kåpe" Persson när han upptäckte den lokala EPA: n vid vägkanten.

Nya smeknamn har delats ut och det är Marie som är innovatör. Vårt senaste tillskott Elisabeth har under helgen kallats Hea, Ella, Bettan och nu då även: Greta och Maggan. Om jag inte är helt fel ute fick även Mathilda smaka på Maries konst i form av Marianne. Hett.

Tack allesammans för att jag får förmånen att skriva två A4 om vår helg tillsammans. Nya friska tag i veckan.

... Komma först är få förunnat. Faktum är ju att endast en kan komma först i specifika sammanhang. Oj, kände ni också vad det lät äppelkäckt, moget, insiktsfullt och vettigt. Slutfjantat på den fronten. Jag har faktiskt kommit först en gång, hur överraskande det än må låta. Fällde en tjej och vann. Grenen; 30meter gång under skolans friluftsdag och det firades med en Festis. Har kommit vrålsist också, lika överraskande det känner ni genast då, men jag hamnade i fängelse gång på gång under ett parti monopol, blev så förbannad att jag slog till brädet, skrek att det var ett turspel och att jag egentligen var bäst. Har haft liknande situationer med Fia med knuff samt Gåsspelet. Jag kan inte hantera motgångar.

Har även hamnat på GP: s första sida av mindre smickrande anledning; jag blev fälld under "Fritidsmaran" (en sträcka på knappa kilometern) och sitter i en avslöjande ställning med lera i ansiktet och ett obligatorisk fult pannband, med avdelningsnamnet skrivet på, halvt nedhasat över ansiktet. Cykelbyxor på detta mina vänner. Cykelbyxor.

Idag är jag först med att rapportera om vårt korstågs (hö hö) framfart i Sveriges Jerusalem (det är nu ni förstår mitt otroligt roliga söndagsskämt). Jag ska inte bara berätta om hur vi tågade in efter att ha kört runt i rondellen fem varv utan jag kommer även att berätta om de faror vi stötte på, på vägen. I en mörk bil, av känt svenskt märke, lurar potentiell vän men även en del lurendrejare från andra religiösa sekter. De tittade för övrigt på matchen och de är riktigt sköna lirare, hade tydligen haft en trevlig kväll i Jönköping också (hur man nu har det) men den lilla ryskan kan sina moves.

   Matchen då var en riktig målfest och det är ju alltid underhållande - för publiken. 10-6 slutade den till vår favör och det vore till att ljuga om jag sa att jag inte blev överraskad. Härligt att se att vi hade klipp i steget, något som inte riktigt varit helt knivskarpt det senaste. Vi spelade bra i cirkus 42 minuter (15, 17, 10) och var aningen under isen en två minuter, lite svinn som vi säger. Om man vill analysera de sex insläppta målen ser vi de som ett fint bevis på att vi kan släppa sex kassar och ändå vinna. September ska bli en positiv månad, tjuvstartar redan nu. Annars är positivism inget som jag för mig med, det får andra hålla på med.

Inför andra perioden bestämde vi oss för att fortsätta den positiva trend vi skapat och höll uppe lågan riktigt bra. Jag tröttnade dock någonstans efter 17 minuter och lejde därför en svartklädd för att sänka mig. Ett välriktat slag mot knäet och där satt jag på marken. Ni kanske tycker att jag gick igenom lite väl mycket bara för att få sitta tredje perioden, men ni vet att den där Klas är oresonlig. Han har dock många andra bra kvalitéer, som till exempel att lugna ner oss höns, samla oss när han märker att de svävar iväg och den största är att han basar över mjölkchokladen i pauserna. Ingen knäcker choklad som Klas.

Att ha denna match i ryggen känns nu otroligt bra och det var gott med en vinst, det är något visst med att vinna. Visst vissa går med för att delta, men vi jobbar inte riktigt så. Ödmjukhet i dess ädlaste form.

En härlig vecka väntar oss med tre träningar och ett matchläger i Västerås med tre matcher. Jag har redan sagt farväl till min familj och ni är nu min splitter nya. Vi umgås ju ändå så pass mycket.

Nu ska jag göra en helkroppsinpackning, driva ut onda andar och knyta mig.

Ladda för veckan flickor.