Blandad akrobatik
Skolgymnastik blir till gympa som blir till idrott som blir till idrott och hälsa. Time flies. Det börjar oskyldigt med "jage" (möjlig härkomst Jag är; syftar på att den som jagar tvingas skrika Jag är för att annonsera sin ställning. Det moderna samhället har förställt Jag är till Jag e, talspråk, och därigenom Jage) (eller så är det bara slang för jagad eller dylikt?), för att sluta i blodiga bollekar där pojkarna är idioter, fåntrattar, töntar och mongon medan flickorna är små änglar som mognat för längesedan och som har noll intresse av att bryta sina naglar.
Vi blir alla insorterade i fack tidigt på alla nivåer genom skolgången. Vi har busarna bakom den lokala pizzerian/kiosken, "musikerna" som pinade övriga elever med sin kråksång och tveksamma gitarrspelande varje rast i skolans korridorer, spelnördarna som avverkade minst en kortlek i veckan och de allmänna "hang-aroundsen" som inte riktigt hittat sin plats, eller var för lata för att leta. På något sätt var det okej att vara olika då, så länge man hade sin grej och naturligtvis någon att göra just sin grej med.
Idrotten var döden för många, där ställdes alla inför lika villkor och nu kunde man bara förlita sig på sin talang, eller förlika sig med tanken att där fanns inget att hämta. Även här har vi några urtyper att rätta oss efter; sportkillen, fotbollsfantast helst, men gärna en allmän bolltrollare. Atleten, sjuk kondition och sådär orättvist vältränad, bra på det mesta men med en bättre inställning. Slutligen har vi jag-skiter-i-allt-hemma-står-min-dator-och-väntar. Say no more på den.
Bland tjejerna fanns där två grupper, sportbrud eller inte sportbrud. Shorts eller piratbyxor alternativt cykelbyxor. Linne eller sponsrad T-shirt. Riktiga gympadojor eller aerobicskon. (Rys på den senare) Har fortfarande svårt att förstå vad man hoppades åstadkomma på idrotten iförd cykelbyxor och aerobicskor. Tydligen finns det träningsformer för den sorten nu för tiden. Inte sedan blundern under Fritidsmaran för antalet år sedan har jag burit cykelbyxor. Jag svor att aldrig igen falla för dess frestelser. Vill ni veta hur jag blev en Knight/Challenger/Acorn där har ni svaret; hatet till cykelbyxan förde mig hit. Shortstjej ever since.
Shortstjejer är dömda att leka med boll, många säger att det är självvalt, men det är fel. Man är född antingen eller. Det närmsta boll vi kom under dagens träning var pilatesbollarna, och de fick vi inte ens leka med. De låg där på sin hylla och hånade oss med vi lyfte stänger kors och tvärs genom salen. Vi ser så härligt malplacerade ut hela bunten när vi traskar in i full innebandymundering. Stabilen är på, strumporna går upp till knäna och T-shirten är urtvättad sedan länge. Två gick emot sina rötter och dök upp i en mer passande outfit såsom linne och cykelbyxa. Träningsprogrammet är saxat från våra grannar i öst (nej, inte ryssarna ej heller kineserna) och till tonerna av Black Sabbath körde vi plankan.
En hel del "återbud" till dagens träning och jag klandrar dem inte för det. Imorgon är trots allt D Day. Dagen som kan förändra resten av säsongen, dagen som kommer att avgöra om man någonsin vågar visa sig någonstans igen. Fotograferingen. Att vara hemma och jobba på topparna är precis det man skulle ha gjort, eller så gör man som Klas, röjer upp i regnskogen någon dag eller två innan och kör på den hederliga 3 millimetar´n. Klas stod för övrigt över dagens pass då han vet med sig att hans hår krusar sig lätt av ansträngningen, annars är grace och sträckta fotleder hans nisch. Själv har jag förberett mig genom att spana in Top Model och lärt mig en hel del poser. Det är viktigt att se avslappnad ut men ändå skarp. Trots detta kör jag nog bara en Moss och dyker upp, knäpper av ett foto och tar hand om konsekvenserna senare. Mina komplimanger till herrarna som alla verkar ha toppat formen lagom till fototillfället. Det skriker bra hårdag om dem.
Lycka till imorgon flickor, babyblått till folket!
