Storslaget
En strålande måndag, där skyarna samlades rakt ovanför mig snabbare än Gulletussan hinner säga högkostnadskort. Runt åttasnåret sjöng Mr U2 upp sig, en snabb titt på klockan, en liten kroppsfint, vändning och uppvaknande timmen senare. Morgonrutinerna är hårt inövade och nedrullandet ned från sängen börja bli bättre och bättre. Funderar på att ta bort den enorma klädhög som fyller funktionen; stötdämpare strax nedan för sängen, det kommer troligen hända någonstans mellan nu och aldrig.
När jag så begett mig till jobbet, som för övrigt inte går att bege sig till egentligen om det inte räknas att man går ut och sätter sig i bilen för det är nämligen mitt kontor. I am le Vagabond. Ständigt på flykt, ständigt jagad, men mest ensam i min lilla svarta lyssnandes på riktigt usel musik. Idag var det katastrof på den fronten, jag vet inte riktigt vad som tagit åt Mp3: n men illa var det. NHL 2006 Soundtracks fick rädda situationen och lugna sinnet en aning.
För ett tag sedan var jag naiv nog att ta ett "bestäm-din-mentala-ålder-test" på allas vår Ansiktsbok. Det visade sig att min mentala ålder blev femton och då tänker ni genast, men jaha, det är ju bara fyra år. Där har ni rätt vänner, men min ålder blev inte bara femton, över hela skärmen visas också en bild på en smått fanatisk datorspelande kille. Ulrika Fredborg; mental ålder/status: Femtonårig datorspelande kille. Jag har svårt att motstå mig själv ibland, och med information som denna får jag passa mig så att jag inte blir nedringd...
Annars hade väl Challengers en hyfsad helg, eller hur var det? Herrarna gjorde det de skulle och damerna puttrade på även de. Jag själv gjorde en bejublad insats i sekretariatet under söndagen och bitterheten över att inte få spela var knappt märkbar. När jag fick det oemotståndliga erbjudandet om att få skriva lite siffror och smårvarmt var den mentala hälsan starkt ifrågasatt. Att solen sken i all sin glans ute var ingenting som jag satt och tänkte på. Till mitt försvar vill jag säga, återigen, att klockan inte var mitt ansvar.
Någon som är villig att förtydliga vårt smeknamn snabbt bara. The Acorns är en keeper, men hur blir det med Challengers och Knights när använder vi det? Använder vi ens det? Kärt barn har många namn förvisso, men jag är alldeles för gammal för att komma ihåg alla dessa.
Den beryktade comebacken blev som väntat en fröjd, kroppen stred med hjärnan och smärttröskeln nådde nya höjder. Ryktet säger att vi är spellediga i helgen, om de inte kommer på något så galet som aktiv vila med vilande match (?). Kanske kan det vara så att jag spar stordåden till nästa vecka, kör en Henke Larsson och studsar in och ut som en annan. Tills vidare är det bara att försöka glida med, göra det jag gör bäst, bär frukt, äter frukt och fyller vattenflaskor. Det är viktigt det med vill jag lova.
Försök stå ut med mitt lite taffliga sätt att uttrycka mig i afton.
So long!
