Greetings.
Efter träning bjöds vi nämligen på det enda som möjligen skulle kunna toppa det nyss nämnda, nämligen fysträning.
Alltid en angenäm avslutning och vi får tacka gudarna att Ghansah White, mer känd som Claes, står ut med vårt gnäll.
Vill även passa på att hälsa andra halvan av laget hjärtligt välkomna ned på träningen på onsdag!
Rykten säger att det kommer bli lika trevligt som sist!
Lystna blickar
Revansch. Smaka på ordet, inte nog med att det kittlar gott under tungan det går att variera på så många olika sätt också. Man kan säga det lite lurigt (kan endast upplevas live, lite svårt med uttal via cyberspace), men man kan även säga det hätsk, min personliga favorit. Lite Kovu när han sitter på stenen och säger att han ska hämnas Scar. Tungt, mörkt och väldigt Disney. Hämndlystnad är en farlig känsla, ganska svår att bemästra och gör en lätt förblindad.
Vår uppgift i helgen var att tygla diverse raseriutbrott som kunde uppkomma. Då jag tenderar att vara bland de lite mer labila individerna i laget var det lättare sagt än gjort. Tillsammans löste vi det dock på ett nästan utmärkt sätt. Låt oss vara ärliga, någonstans i tredje perioden studsade vi allihop runt med varsin bastkjol och tillhörande kokosnötdrink.
När folk frågar mig hur vi tar oss till de matcher som ligger lite längre bort brukar jag säga att vi åker med Inters gamla spelarbuss. Fråga mig inte varför, trodde bara att det var status. Nu har jag insett att Ljungskile Buss är så mycket fräckare. I helgen förärades vi med en tre dagar gammal buss, Erland var som bortblås och istället var det en liten konferensavdelning längst bak och två små bord vid de andra platserna. Där det i en vanlig buss skulle ha stått sex stolar fanns istället en fantastiskt stor kaffekokare, eller var det två stycken?
Kaffe visade sig vara den enda dryck att tillgå under den annars lika goda lunchstunden. Jag är som känt inget fan, men jag drog bestämt att Ragge drog på smilbanden rätt rejält.
Sista kvinna fick slitas ifrån den buss som blivit oss så kära, för nu var det dags för match, i skogen, mot Ljungby. Domarna var matchens underhållning med sina tighta moves och feminina handföringar. Det var en slagkraftig fest, med en hel del flickinnebandy, spring livet ur dig och slåss så mycket som möjligt, och med små efterslängar här och där. Vi kan jobba på vår diskretion.
Mamma Mia fick bli humörshöjaren på vägen hem, för att det trots våra tre poäng, var lite småpurket på vissa ställen. Någon tyckte att vi lekte för mycket lördagskväll på slutet och gav Ljungby chans att snygga till slutresultatet. De har en poäng, men som Herr Aforism säger, så måste man vara nöjd med denna match, annars blir det nog svårt att någonsin bli det.
Saken med Mamma Mia var bara att den, inte långt från slutet, började bli konstig och det enda rätta var att stänga av den. Inte alls irriterande att inte få veta vem hon kommer att gifta sig med.
Nu väntar spelledig helg och pumpaätande. Nästa raseriutbrott sparas till Surte hemma i Partillebohallen, utmärkt fredagsunderhållning nu när Idol helt tappat greppet.
Groundhog day
Först och främst; hur fick dom det till Måndag hela veckan? Jag kräver någon sorts härledning som inte involverar någon sorts ordvits eller dylikt. Faktum är att Groundhog day betyder Murmeldjursdagen. Plötsligt låter ju Måndag hela veckan som ett löjligt bra alternativ till en svensk titeln - klockrent?
I denna film får i alla fall en man uppleva samma dag om och om igen. Lite så var det idag, för mig och säkerligen för någon annan förvirrad själv. Någon som känner igen måndag, grå himmel och tunga ben? Kusligt det där, tänk om allt bara är en dröm? Att vi faktiskt ligger i någon kuvös, att jorden styrs av en ond gud och att vi alla är flintisar med slangar i nacken. Jag är inte så stollig att jag kommit på detta själv, hänvisar er till Descartes, en aningen förvirrad/förvirrande filosof.
Lördagen blev aningen grå, så bister, att jag inte ens var sugen på mina traditionsenliga Polly. Istället fick jag satt i mig 3 äpplen (Aroma - the only way to go), 3 satsumas och 5 koppar te. Vid återuppståndelsen på söndagen kändes det ända från tåspetsarna att dagen skulle, som små skolpojkar säger nu för tiden "äga upp" föregångaren. Som den gjorde det, solen sken för första gången sedan Jesus gick i kortbyxor och B-lagsmatch stod för kvällsunderhållningen. Ett välkommet skoj sådär runt middagstid i Ale, ett ställe som man egentligen inte borde vistas i mer än behövligt. För dagen var jag och vår nyskadade Classe coacher, en mycket lovande ledarstab om ni frågar mig. Vi körde på den där lite mer laid back approachen och för det fick vi vinst med 6 kassar. Dagens Halal-kött gick till Hedlund med den enkla motiveringen att hon var helt outstanding under drabbningen med småvisparna från Nödinge/Surte/Ale.
För mig som vilande coach var behållningen för kvällen hemmalagets släktingar (dvs. publiken). De utförde någon typ av lockrop under hela föreställningen vilket påminde mig lite om the good old days. Det var tiderna då mordhoten haglade från Surteklacken under juniormötena. När hetsen på plan var en öm smekning jämför med vad som pågick uppe på hyllan. Jag tror till och med någon gång Ragges far försökte sänka en motståndarpappa med frasen: Jag ska stämma dig! Min far erbjöd något lite mer påtagligt, som sig bör för en grottman. Nu hade vi inte med oss dessa två busar, utan hela vår publik, alla två, var lugna och timida, något som kan ha berott på ljuset som fortfarande är lika sövande.
Domarna var i alla fall på vår sida, eller åtminstone Jonas som berömde oss för vårt fina tryck på baksidan av shortsen (Ljungskile Buss). Syrrans gamla mans företag, vettu. Skrockade han självgott när han skred förbi vårt bås. Har vi hittat en släkting till Erland? Har Erland varit gift innan och är det därför vi inte får äta i bussen? Så många frågor, så lite tid.
Under träningen idag fick vi oss en ny uppfriskning i vad som faktiskt gäller taktiskt sätt och jag vill påstå att det hela förflöt under ordnade former. Att jag kände mig dummare än en apa otaliga gånger är väl helt enkelt något jag kommer att få förlika mig med. Jag förstår dock inte, det står klart och tydligt på paketet att syretillströmningen till hjärnan ska utökas och låta cellerna andas. Damn C-vitamin. Inte nog med att man känner sig lite bakom flötet innan, att vända upp och ned på klubborna är bara ondskefullt. Låt oss bortse från rosens taggar och fokusera på kronbladet. Slående jämförelse, eller var det bara jag nu igen?
Kan bli lite aktiv vila imorgon, något som lyst med sin frånvaro på sistone.
Prima primadonnor.
På min tid, snart ett halvår sedan, fick man i skolan lära sig om något som kallas försvarsmekanismer. Det har säkerligen ett krusidullnamn inom psykologin, men jag har lite tröttnat på krusiduller. Tala ur skägget, tala så att man förstår och framför allt tala så att du når ut till den publik du vill nå ut till. Jag önskar idag att jag kunde skylla på herrarnas debacle under fredagskvällen, men jag har nog redan gjort mitt för klubbsammanhållningen. Kalla mig Ulle Freudborg, jag och Sigge (Psykologi A) har kommit fram till att rationalisering är den mest effektiva och den mest lätthanterliga varianten. Den går i grund och botten ut på att man skyller ifrån sig. Misslyckande på match kan lätt bli; bollen, domaren, klubban eller ja, rent av det andra lagets bristande moral. Vi gjorde alltså inget fel.
Vem lurar vi egentligen? Jag tror att vad vi gjorde orätt var att vi tvekade och för att låta så innerlig och djup, så låg den tyngsta tveksamheten på oss själva. Vi tog inte för oss, och troligen hade hela gänget gjort sina naglar strax innan match för inte en själ tog skitjobbet framför kassen. Jag klandrar ingen, en permanent får man ju inte tvätta på ett dygn eller två, det är ångest för mig. Det var därför jag bara gjorde det en gång, klarade inte av pressen. Jag vågar nästan lova att vi ska ha slopat vår Maria Callas-attityd till nästa drabbning.
Mirja, vår kloka norrländska, sa idag; Tusan tjejer, idag är det lördag då ska man faktiskt ha roligt också, för visst gör vi det för att det är roligt?
Tänker inte måla upp den förlusten som något stort svart i vår relativt korta historia med Tjalls, okej, vi f ö r l o r a d e. Jag vägrar dock deppa för att ett gäng jäntor med randiga tröjor bestämt sig för att göra lördagen sur för mig. Aldrig påstått att jag är en förlorare utav rang, gillar inte idén alls faktiskt. Unnar väldigt sällan vinnaren att vinna. Nej, inte idag heller faktiskt, men det får vara mitt bittra jag.
Sorg kommer ofta i fem steg; förnekelse, ilska, köpslagning, sorg och slutligen acceptans. Det är bara att gå igenom alla fem snabbare än kvickt, eller välja en och göra sig av med den snabbare än kvickt. Välj och vraka. På måndag ska vi vara tillbaka, fulla glas, och om ögonen kunde glittra en aning så är det inte mig emot.
- Operation rådjur i helljus alternativ fågelholk fungerade inte för oss idag.
602 dagar sedan jag gjorde en riktig match senast. Tur att talangen sitter i klubban och att jag förhoppningsvis ska erhålla en ny snart.
Nästa vecka får vi träffa Erland och råttorna, det är något som jag ser framemot redan nu.
Alfred
"Hemliga" lådan hade anlänt redan i måndags precis efter träning. De med korpgluggar och/eller med en kvicktänkt hjärna, insåg snabbt att en låda i den typen av wellpapp bara kunde innehålla våra fina nya pipor. Föra att lura ned så många som möjligt redan till nästa träning utlovades att vi skulle få se dem, ja några skulle till och med få en att ta med sig hem. Tipset, från min alldeles egna nörd, var att vara där tidigt, på så sätt skulle man kunna stjäla någon annans om man var desperat nog. Min låg inte bland de andra, men som plåster på såren roffade jag åt mig det senaste på svettbandsmarknaden - ett grönt vristband. Plötsligt fick jag en anledning att använda min gröna klubba och Miss Match hade återuppstått. Någon försökte ta ned mig på jorden igen genom att påpeka färgen på mina skor, som om jag inte visste att de var blå. Tack i alla fall.
Andra godbitar i lådan var pannband, något som är få förunnat att kunna bära upp, och låt oss vara ärliga, några utav the rookies igår, på den fronten, bör nog förbli rookies. Risken finns annars att de bli hemhämtade till var de nu kommer ifrån.
En/två ny(a) övning(ar) igår, Klas/Claes bjussar inte bara på klubbor, de spexar även till det med lite nya pilar och förvirrande streck. Att det blev så konstigt är för att det var en, men med en påbyggnad, vilket ger två-i-en känslan men ändå att de är skilda övningar. Lite som tvillingar, samma mamma och pappa, föds samtidigt etcetera, men de utvecklas olika. Det var någonstans där mina biologikunskaper. Första övningen var den sämre tvillingen, bildligt talat, den lite trögare, vilket passar mig utmärkt.
Sedan den ultimata fuskövningen 2 mot 2, där ett par anfaller och så fort avslutet gått, gärna tidigare för de indiskreta fuskarna, får man börja löpa mot andra målet. Denna övning bäddar för konflikt och tjuvtag, vilket är en högaktad konstform.
Avslutningsvis fritt spel i 2x15 min. Återigen drabbas jag av ordentlig hybris, får black out och gör något sådär uppenbart korkat. Hela klacken buar i förtid för de ser vad som komma skall, men i mitt stilla sinne lägger jag en idiotpass bara för att trotsa. Sådan är jag.
Dagens: CounterPain: en är borta, kvarlämnat är hästliniment och tigerbalsam. Det senare är något som jag har lite historia med faktiskt, lite till och från förhållande. Vi gillade inte riktigt samma TV-program, det var därför det tog slut. Det sträcker sig tillbaka till den tid då man tog lite för att verka cool, fungerade aldrig för mig, men kanel, konstig krydda, jag-vet-inte-vad-som-är-i-den-lukten är en riktig höjdare. Att den sedan svider sådär rivigt ser jag som en bonus.
Nobeldagen närmar sig med stormsteg och jag är inbjuden som hedersgäst till kommittén. Denna inbjudan fick jag då jag efter att ha smörjt ryggen, kletat av överflödet på mitt, splitter nya, vristband. Horace blev så betagen av detta genidrag att han ringde upp mig direkt. Jag sa till honom att det är oförskämt att störa under träning, men han var helt lyrisk. Tackade dock nej till erbjudandet då det krockar med en utav våra matcher.
Sista genrepet ikväll innan ärkederbyt.
Ladda.
Fyra nyanser av grå
Aldrig har vi stått så enade, tvingade att möta samma öde - måndag.
Oundvikligt, odödligt och olidligt varje gång man ställs inför denna djävulsdag. Jag försöker hålla ett öppet sinne och inte döma ut dagar, men tycker ändå att gårdagen kan ha tagit priset som årets katastrof. Var det någon som missade vädret? Gör ingenting, för det fanns ingenting att urskilja. Himlen spelade istället taktfast upp ett potpurri av fyra nyanser av grått.
Min dag började någonstans kring lunchsnåret, men efter ett snabbt gluttande ut genom persiennen bestämde jag mig för att släcka taklampan igen och gå tillbaka till sängen. Sagt och gjort, tills jag blev nedringd och påhälsningar via sms började droppa in. Tror bestämt att ord som sorglig och bitter togs i bruk. Vem behöver fiender?
Tog med mig min muntra inställning till träningen, som tro't eller ej var dagens behållning. Det var ju trots allt den jag gått upp för, aningen för tidigt tänker ni genast, men man måste ju stoppa i sig något, och så har vi det ständiga hårproblemet. Man kan väl säga att jag inte var helt olik Amy Winehouse pre rehab. Detta är naturligtvis inget som hämmar mitt spel på något sätt, det har jag andra saker för. Bevisligen var inte jag den enda som upplevde en sådan där måndag, för tempot var väl inte direkt slående.
Mitt melt down, redan i inledningen av träningen, eskalerade till oavbrutet prat samt en eller två gliringar. Karin, fick ta en riktigt go´ passning utav mig, men hon såg så oförskämt munter ut, så jag ville egentligen bara ta ned henne på jorden. Det fina med Karin är dock att hon inte riktigt tar åt sig utan flinar mest åt det och sätter en kasse istället. Blir jag putt över det? Ja.
Annars görs stora framsteg i laget, nu har 2/3 lärt sig hur övningarna ska gå till, jag hör till den lite dummare skaran som fortfarande är helt oförmögen att förstå hur man ska göra.
Onsdag, det är en bra dag per ren automatik och att vi dessutom får husera i Lexby gör det hela oslagbart. Lill-lördag, det är vi alla bra på.
This is Partillebo.
Man skojar inte bort en hemmapremiär. Vi gjorde dock vårt allra yttersta för att göra tillställningen så komisk och gemytlig för alla. Efter en otroligt pampig förstalåt, med lite klingade svärd, frustande hästar och en previevman-röst som drog någon historia om två som blivit en och som nu slåss tillsammans. Challengers - a love story.
För att upprätthålla nivån på musiken fick även, möjligen den största plågan genom tiderna, I kissed a girl, några spelningar. Kvalitén kom när vi gick ned i omklädningsrummet.
En taggad och bra uppvärmning kunde bara betyda en strålande matchinledning och ja, jag får erkänna att jag inte riktigt har det färskt i minnet, men jag vill påstå att den var klart godkänd. Vi för merparten av matchen och linan med Sani, Ragge och Tilda är behållningen för dagen. Sani "Ryggsäcken" Klinga blev senare utvald till matchens lirare, välförtjänt efter att ha sprungit sönder det som springas sönder kan. Annars var drabbningen en rätt hattig historia, mycket fram och tillbaka och det var bara lösrycka spelfrekvenser som egentligen var något att skriva hem om. Att vi släpper 7 kassar är kanske något att begrunda inför fortsättningen, men jag tror nog vi är på det klara med vad, hur, när och varför. Vinsten känns rättvis, detta till trots att Färjestaden faktiskt hade bud på ett, två och femton lägen, vi var dock snäppet vassare.
Jag är som känt rätt plump av mig, så därför kommer mitt tämligen hetsiga utlåtande av domarna inte komma som någon chock. Det hade inte gått lång tid innan jag började smida planer hur vi skulle på billigast sätt ge domarna semester för resten av säsongen. Planen var att skicka med öländskorna domarna hem till sin precious island. Briljant idé tyckte övriga bänknötargänget, så sagt och gjort, två platser bokade i turistbussen mot Öland, detta efter ett mycket givande samtal med deras busschaufför. Diplomati är ingenting jag för mig med och om det förbjudna händer att vi stöter på detta "lovande domarpar" igen så kan jag ta på mig en 2:a. Jag kommer att se det som en njutning.
Nu har vi gjort våra två premiärer, båda vinster, den senare lite halvdan, men vinst lika fullt. Fortsättningen bjuder på mer tveksam musik, bättre spel, lika go´ stämning som alltid och en inspringning där nu laget har lärt sig att inte snubbla på den lilla avsatsen i början. Jag själv höll på att ställa till med en riktig scen, ni vet ju hurdan jag är, desperat.
Derby helgen som kommer, vi kommer att husera i Torpahallen där vi faktiskt har gjort en träning. Fördel Challengers?
Apropå Challengers, det är ju trots allt så vi heter visade sig, så det är automatiskt alltid på tapeten. I alla fall så blev vi i helgen omnämnda som just Challengers i Färjestadens tacktal. Där stod vi på rad, som en grupp hönor, med ögonen spretandes åt alla håll och kanter, någon pickade och någon tittade upp i taket. Allt detta för att se vilka hon pratade med för det kunde ju omöjligen vara oss. Just det, Tjalls.
Dress for success.
Kinderägg
Det har helt ofrivilligt blivit lite utav en vana att avlägga någon typ av lägesrapport gällande vädret. Har hänt någon gång att jag blandat in en lokal tidsskrift utan någon vidare framgång, mer än att bespotta och begabba denna. Se på fan när han borstar sin gris de hade fel idag igen.
Jag njöt utav solen inifrån kontoret idag och kom på mig själv med att önska livet ur alla det som hade tid att vara ute och gotta sig. Jag har inte tillräckligt med mod att ta rast dessutom, trots att min far är min chef, vilket generar till att disciplinen uteblir. Att bli rökare eller, etter värre, börja dricka kaffe, är inga laster som jag ämnar dra på mig för att få ta rast. Istället sitter jag lydigt kvar på min, idag o-ergonomiska stol, och knappar in ytterligare en faktura. Stal senare ett lite finare exemplar av möblemanget och genast blev jorden en bättre plats, livet fick en mening och Gud behandlade mig rättvis. Ändamålet helgar medlen.
Dagen skulle krönas med ett gympass, något som sällan trissar upp motivationen, men som man mår så bra av efteråt. Att folk masat sig till det närbelägna gymmet var en smärre chock, vi brukar av ett lustigt sammanträffande vara lite short-handed vid just dessa tillställningar. Nu var det nog inte så att massan tagit tag i moralen utan det var nog mer utprovningen av ytterligare ett plagg som får Sydowskan att sätta sparrisen i halsen. Det senaste tillskottet i garderoben kan nog bli riktigt bra. Jag tänker mig ett scenario där Erland gett upp hoppet om oss, gett sig av och vi står ensamma kvar utan någonting förutom våra nya jackor. Vår smygscout som alltid är redo håvar upp nål och tråd ur de praktiska byxorna med irriterande många fickor, varav de flesta har blixtlås, och syr snabbt ihop våra jackor till ett stort tält. Vi överlever natten, vädrets raserier, Erland inser sitt misstag och kommer för att rädda oss. Kan hända att jag varit aningen för optimistisk gällande storleken på jackan, så jag kommer nog att behålla min på om tältbygge kommer på tapeten.
Träningen bestod för övrigt av något som Claes refererade till som "lättare" styrka då vi har match på lördag. Jag smet ut för att köra rehab med personliga coachen Pernilla, vilket senare inte var det uppköpet som jag trodde att det skulle vara. Visade sig att det fanns muskler som tydligen inte används allt för frekvent men som hon på ett mycket delikat sätt pekade ut. Kvinnan är en liten överraskning, inte lika klatschigt inslagen i en gul puppa vaggandes i ett ägg, men lika fullt en liten surprise. In igen i stora grupprummet och där finner jag ingen mindre än Ragge utslagen på golvet. Av hennes mörka blick att döma tror jag nog att de haft lite att stå i även med Claes.
KP som hittills varit lite osynlig gjorde en storartad comeback i form att lite mentalt snack i slutet av träningen. Vi snackade lite halvfulla glas, hur man fyller på, vem har tillbringaren, vem fyller tillbringaren, citron eller gurka? För allt i världen spill inget! Alltid bra att få en uppfriskning av minnet gällande hur man fyller på sitt halvfulla glas. Jag är annars en typisk sjuttiofemprocentare.
Det utlovas pompa och ståt på lördag.
Rudolf
Tänk det blev måndag denna vecka också och en strålande sådan må jag säga. Vill inte säga dum, men det är underförstått, för imorse när jag läste vädret, eller tvingade min mor att svälja teet snabbare än kvick för att behaga mig, gick jag faktiskt på det GP siade. Mulet och tidvis regn. Ute var himlen len som en babystjärt, men tänkte ändå att GP har väl aldrig haft fel. Det visade sig att de publicerat gårdagens tillkortakommanden och på så sätt skänkt alla en trevlig överraskning. Grattis alla göteborgare, idag bär ni med er paraplyet och regnrocken helt i onödan.
Vi tar på oss den.
I ett desperat försök att slippa känna mig lurad åkte jag till den enda stad jag kom på som inte skulle göra mig besviken och som skulle kunna ge GP upprättelse. Vänner, jag talar om Borås. En hyfsat glömd stad, en prick på kartan, de säger fäst istället för fest och det enda riktigt positiva är att motorvägen går rakt igenom staden så sightseeingen är snabbt avklarad. Det var strålande solsken i Borås. Alldeles lagom till min "kontorsråttakarriär".
Sviterna från gårdagens triumf satt kvar under uppvaknandet idag, det ska erkännas, jag var fortfarande äckligt nöjd alltså. Därför var det extra trevligt att även idag få gnugga lite plast mot plast/trä. Jag har fortfarande inte lärt det där med en ren träff på bollen vilket gör att "svingen", the "swing", lämnar tydliga spår efter sig, eller före sig. Ni greppar. Det är naturligtvis något som jag, och troligen bara jag, ser som charm. Annars kan man tänka att det är något typ av graffiti eller det kludd som alltid står på väl valda platser: "I was here." Det har liten den känslan. Träningen i övrigt hade en bris av "dagen efter-känslan". Vi jobbade oss igenom det på bästa sätt och jag tror banne mig att en och en annan pass gick fram. Minns särskilt tydligt att jag passade en utmärkt pass till motståndarlaget. Lite spexigt att kunna genomföra en hel träning och naturligtvis är det viktigt att sätta sig i respekt hos motståndarna direkt, vilket är en av anledningarna till att jag bröt lårbenshalsen på Bettan/Hea/Ella. Jag håller min lyckotumme för att det ska gå över och blir bra så fort som möjligt, vi behöver så mycket Halland på plan som möjligt.
Rudolf från Sunes Sommar fick avsluta träningen när vi låg där på golvet och stretchade.
Guuud, guuuuud.
Än så länge går transporten till och från Lundbystrand hyfsat smärtfritt, Anna försöker navigera eller pillar med naglarna, jag kör alternativt pillar med naglarna och betalningen går till på följande sätt att Anna stjäl från sin far samt att jag få fri tillgång till deras äppleträd. Funderingarna går nu kring det faktum att äppleförrådet börjar sina, säsongen är snart över och så vitt jag vet så står det inte ett satsumasträd på ägorna. Fortsättning följer...
Dagens tips/måste: Pondus, vilken toppenserie. Det senaste är att master Disaster har dött, den mörka sektens hamster. Zlatan och Sabbathina är naturligtvis jätteupprörda över detta. Tydligen var det en tvättmaskinsolycka, sett från den ljusa sidan luktar master Disaster oförskämt gott på begravningen. Sköljmedel Morgondagg.
GP tippar regn, jag säger ladda bikinin, för er gentlemän är ett par badbyxor att föredra, vi vill inte ha några skandaler.
Always a pleasure.
Orangea kuvert.
Pompa och ståt, stående ovationer, publikens jubel, lycka och välgång allt detta till Challengers framtid - babyekollonen!
En klase (den lågtyska sorten som alltid hänger sex och sex) förde oss till seger mot Nödingeborna (Surte).
Det är såhär man ska spendera en söndagskväll. Domarna spenderade sin kväll i TV-soffan, tydligen någon ny deckare som börjat nu.
(Maja, Sabina, Jessica, Julia, Frida, Mimmi, Kajsa, Mary, Sani, Fanny, Ulle x 2 & Salle)
The première
The resa.
Vilken strålande dag. Vilken strålande dag för att just åka buss. Genialiskt att börja så okristligt tidigt också för att kunna åka buss aningen längre än behövligt. Jag insinuerar naturligtvis inte, låt oss kalla busschauffören för Erland, att Erland körde dåligt på något sätt, inte alls, snarare tvärtemot, ty med grace och fart tog han oss ned till Lund. Några av oss missade helt att vi ens åkt in i Halland, faktum var att när Laholmsbukten uppenbarade sig gick rykten om att vi redan var i Skåne, att åsen blivit bortsprängd och vi skulle vara framme när som helst. Förstår ni då chocken när vi möttes av Hallandsåsen och rastplats Skåne.
Klockan slickat sig förbi tioslaget, på en höft sisådär, och det skulle dukas upp salladsbuffé i den lilla skogsdunge som utgör rastplatsen. Solen sken, fåglarna kvittrade, värmen var tryckande och toalettköerna obefintliga. Voltaire tvekade, jag tvekar, lever vi verkligen i den bästa av världar? Ni ska betänka att vi befinner oss ett hårstrå från Skåne, hösten är påtaglig, vi lever i Sverige, jag är bitter och att Klas är känd för sin regndans, har ni nu något hum om hur "rastningen" egentligen såg ut?
Det strikta förbudet mot förtäring grundades på att en råttinvasion skulle vara oundviklig om minsta smula hamnade på golvet. Vi hör dig Erland. En smula leder till en annan som leder till stora mängder gammal mat på golven, släng in ett knippe möss från ingenstans och ni har det öde Göteborg (tydligen?) står inför nu. Domedagen här, slutet är nära, vi kan lika gärna lägga oss ned och dö. (Fri tolkning det sista där, Erland var en positiv tjomme). Livslusten smög sig på så småningom, trots allt domedagssnack, och mycket med hjälp av Åsas fina buffé.
Vår alldeles egna Schumacher, Pernilla, som står för tidsplanering hävdade att; nu flickor är det bara fyrtio minuter kvar tills vi är framme, tjo och tjim. Skepticismen låg tung. Tjugo minuter senare var det fortfarande fyrtio minuter kvar, konstigt. Pernilla är avsatt och straffet är naturligtvis döden, men då hon assisterade till två kassar är alla anklagelser nedlagda. Det visade sig att hon är bra på annat. Hon, med hjälp av sin far, ledde oss dessutom fram till slutdestinationen. Värvningen av herr Andreasson ligger nu på bordet.
The match.
När vi stolpat av bussen och blivit inkvarterade i kanske det minsta omklädningsrum säsongen har att erbjuda tog vi en promenad i Lunds enda park. I parken fanns infödingar, änder, kastanjer och ekollon. Det var då jag insåg att vi skulle vinna matchen. Vilket vi också gjorde med 5-2. Det värsta av allt är att jag missade det historiska målet, Challengers första mål på damsidan signerat Karin "veteranen" Eriksson. Det är detta man ska berätta för barnbarnen, för grannen, kaninen, men jag missade det. Katastrof. Missade de andra mindre historiska, men ack så viktiga, målen också. Det visade sig dock att jag inte var ensam om att ha undgått ett eller två mål. När Klas fick den försynta frågan om vad han gjort istället svarade han; "Kollade väl in brudar, det ska göras det med".
Jag höll mig till den elaka salvan och dess innehållsförteckning.
The hemresa.
För att fira denna historiska triumf hade jag och Klas i all hemlighet smitt planer om att visas Jeanne d´Arc. Jag såg det både som straff och belöning i en film. Om vi hade förlorat hade vi tvingats se en hyfsat usel film. Om/nu i och med att vi vann fick vi nu, för de flesta, en film att somna gott till. Ragge och jag tog tillfället i akt att följa hela filmen en gång för alla, så har man fått sin dos av "starka men smått galna kvinnor"-filmer. Jag känner igen mig väldigt mycket i Jeanne, en kvinna som är smått galen, ser syner, leder en hel armé till seger utan att faktiskt utföra någonting själv. Tar helt på mig vinsten i premiären. En annan hemlig plan som jag i min enfald trodde att jag skulle vara ensam om var bullbakande. Det visade sig dock att Salle och Anna G (läs Muffinsmamman) också tänkt samma genialiska tanke. Det var ju inte bara seriepremiär utan det var trots allt kanelbullens dag för oss andra dödliga. Tror nog att de flesta bullar hittade sin väg ner i matspjälkningssystemet till slut.
Dagens tipstack går till Erland. Han drog till sig micken och skrålade att vi inte fick göra märken i möblemanget men att ha fötterna i taket är bra för cirkulationen så här innan man skaffar sig gåstol. Stort tack Erland.
En gång för alla
Har ni hört något om att det är seriepremiär i helgen? Inte jag heller, har helt missat hur ögonen blir stora som jordglober och tindrar sådär vidrigt gulligt när någon ens väser premiär.
How very Alice Timander.
För att knyta an till rubriken och det egentliga huvudtemat för aftonen: utbildning! Det visar sig att vi lider av grav underutveckling inom laget, den sprider sig likt pesten. Vill inte hänga ut någon som eventuell smittohärd, utan kan möjligen tänka mig att denna typ av pestliknande sjukdom är luftburen. Låt se, var har laget vistats i år? Skatås, Rambergsvallen och Lundbystrand. Spridda skurar av Partillebo och Lexby. I Skatås trängdes vi med diverse likasinnade, inga nämnda inga glömda, och på Rambergsvallen slogs vi med sådana där läskiga löpare och folk som hoppar högt för nöjes skull. Min simpla slutsats blir alltså att det är herrarna. Tänk efter nu, där vi är/har varit där har de varit. Logik kallas det vänner och en knivsudd cynism. Hårt att ta pojkar, men se det såhär, ni skjuter i alla fall hårdare än oss!
Jo, efter denna omväg, för att linda in uppenbara fakta, kommer vi nu till utbildningen.
Idag: Vad som skiljer clementiner från satsumas.
Satsumas är alltså en mandarinart (nästa vecka går vi igenom skillnaden mellan en clementin och en mandarin) som härstammar från Japan. Vi bidrar till en bättre värld genom att bara plocka hit den från Spanien.
De är små, söta och lite gröngula i skalet, satsumas:arna that is inte spanjorerna. Clementin däremot är lite som spanjorer, lite rivigare, svårskalade och fulla med kärnor. Clementinen har den där signifikanta orangea tonen, ja lite som herrarnas presentations bilder. Too much?
Viktigt att komma ihåg är också att satsumas satsar på kvalité framför kvantitet och är därför aningen mindre. Det är väl egentligen hela hemligheten, eller egentligen är det mycket mer invecklat än så, men detta riskerar att sluta i en incesthärva och trust me, you do not want to go there. Vi ekollon vet hur det fungerar och beblandar oss bara med de våra, en hassel, pff, kommer aldrig på fråga.
Nämn inte ens valnöten.
Dan före dan före dopparedan idag, på lördag är det paketutdelning. (Ni anar inte hur länge jag längtat efter att få skriva det nyss plitade) Jag har en egen liten teori om hur nära julafton vi är egentligen och såsom jag ser det så är det snart bara två månader kvar. Min dåvarande vän poängterade då att det är närmare tre månader än två. Var tvungen att ge henne den, men envisades naturligtvis fortfarande att min tankegång var minst lika gångbar. Hon drar då någon rödluvanhistoria om att det om tre månader är det ungefär tre månader kvar till midsommar. Förstod verkligen inte alls, så ni är med på att jag hade rätt från början.
Det där med att jag inte går ihop med innebandysnack, jag ska ge det ett försök.
Årets MV(P):
Åsa Norlin
Kvinnan är värd flera miljoners miljarder.
Lycka till alla driftiga i helgen, vi kör en snabbvisit ned till Skåne och tar med oss tre pinnar och herrarna håller ställningarna här hemma och gör det samma. (Låt er inte luras, detta var innebandyssnack-light)
Jah, jah, jah, jah!
Rubriken är alltså inte ett bevis på att den mentala hälsan fortfarande bör ifrågasättas utan en beskrivning utav the famous - M:et. En övning med många fördelar men den är lite småklurig in emellan. Man ska alltså följa efter bollen, springa till ett nytt ställe och är man på riktigt spexhumör kan man även vända på sig ett par steg innan slutdestination. De få sakerna är väl de ända som hindrar att vi ersätts med apor. IQ badboll är alltså inget problem här, vilket medför att även undertecknad kan medverka for a change.
Kompispass, passabel, passad, passage, passé, passepartout, passion, passiv, passligt.
Vi skulle öva på det simpla stycket; passar. En till dig och en till mig.
Det visade sig vara över vårt förstånd och en våldsvåg startade. Upplopp och uppror. Gatstenar, klubbor, skor, löständer och bollar.
När jag och det nyblivna (ek)ollonet Karin slog våra kloka hattar ihop kom vi fram till hur övningen egentligen skulle gå till om effektiviseringen gått i lås, men vi fick inget direkt gehör.
Jag hade ett tåg när jag var liten. Ett rött litet tåg som gick på träräls. Jag och en miljon andra ungar vill säga. Det där rödgröngula med magneter och massa annat pyssel. Det fanns broar, viadukter, akvedukter, krysskorsningar, andra korsningar och så fanns det stoppskyltar. En stor blaffig skylt med S T O P P. Illröd. Helt klart min favorit den gav makt och kunde reta gallfeber på brodern, ty ingen fick passera stoppskylten utan att ha stannat. Av en ren händelse kom det sig att stoppskylten flyttade på sig och inte sällan var det att den landade just vid tåget. I ren desperation hände det även att väl valda delar försvann och förstörde på så sätt hela bygget. Efter detta uppfanns elektriciteten, batterierna och allt annat som behövdes för att kunna bygga en bilbana. Borta var mina glansdagar.
Nu är tanken att denna solskens historia ska få "tittarsiffrorna" att skjuta i höjden. Jag förundras ju faktiskt fortfarande varför ni väljer avlägga visit i mitt enkla Château här på cyberspace. Tacksamheten finner naturligtvis inga gränser och jag blir tårögd av alla kommentarer som trillar in...
Jag vet vad ni vill ha, jag vet att ni vet att ni tror att jag inte vet, men jag vet.
Att jag ens ska ge mig på en någorlunda seriös hållning gentemot analysering av innebandy samt delge er min uppriktiga åsikt är lika troligt som de gamla dängorna helvetet fryser, kossor som flyger etc. etc.
Prestationsångest när den är som allra bäst, måste leverera. Kanske borde vi vakna upp ur drömmen nu och se det för vad det egentligen är. En halvkrasslig kvinnlig ynglings terapiarbete som av någon outgrundlig anledning publiceras samt länkas av ett lag med ekollon/riddarhjälmar på ryggarna. Ni förstår ju att situationen är beyond kritisk.
Hoppas det smakar.
