Kris, katastrof och annat på k.
Någon missbrukar ordet fantastiskt, inte helt obefogat, en annan svär för mycket och en tredje ger i-landsproblem ett ansikte genom att använda katastrof som beskrivning på varje litet missöde. Av en slump stämmer allt in på mig, men Mathilda och Ulle får bära tyngsta lasset för fantastiskt. Jag erkänner, jag missbrukar ordet katastrof och har nog lite urholkat dess betydelse. Fick förklarat för mig att katastrof brukas för att beskriva situationer likt följande; tsunamin, svält och om USA väljer en ny W till president. Insåg hyfsat snabbt att min definition av ordet var lite tamt. Nytt på listan är numera fredagens match. Kan komma att svida i vissa ögon, men den kan helt klart kategoriseras som något katastrofliknande.
Egentligen är det rätt intressant det där, tio brudar springer omkring efter femton kronor plast. Två sitter i någon slags halvfärdig hummertina och väntar på att femton kronor plast ska dimpa ned i knäet på dem. Till råga på allt är "skiten" som man jagar inte ens helt, utan har 26 hål. Men det är som min mormor säger om alla trasiga jeans; "Man kan se ut och göra precis vad som helst nu för tiden" Gärna med en liten snärtig, dömande ton också, ni vet den där "på min tid..." eller "det var bättre förr..".
När tibetanska munkar (läs underbetalda studenter i skum garderob) sitter och knåpar ihop lyckokakornas innanmäte, de beryktade visdomsorden, producerar en annan miljontals vita ihåliga plastleksaker. En påse lyckokakor kostar ungefär lika mycket som en innebandyboll, om man köper kakorna hos en viss etnisk konsumentnära affär. Andra saker som kostar ungefär femton kronor är ett paket A-fil med svartvinbärssmak. Utsökt till frasiga flingor. Om du är sötsugen kan du ro hem 30 stycken tuggummin från den lokala handlaren på torget, i alla fall hemma hos mig. Faktum är att du kan få, under högsäsong, nästan ett kilo satsumas för ringa femton kronor.
Min poäng är att allt handlar kanske inte om den vita bollen trots allt, vilket framgick tydligt när jag jämförde den med redan utgångna tuggummin och suspekta frukter. Bitterheten har dock varit slående och genomgående hela helgen. Dags att släppa det nu och fokusera på nästa uppgift. En bra träningsvecka, ett litet tag i kragen (igen) och skaffa oss insikten att förstå att vi måste göra jobbet själva.
Om vi har problem med att tro på oss själva, kanske vi kan börja tro på varandra till en början och sedan jobba därifrån. Det bästa med oss i Tjalls är att vi är som en liten sekt. Sekt sekt sekt. Inte den tyska fulechampagnen utan lite mer som Jehovas. Vi knackar väldigt sällan dörr dock, det är redan genomskådat. Till alla utomstående, jag förstår att ni är avundsjuka och det gläder mig. Vi har nog bra på gång tjejer.
Slutligen; det finns bara en Björn Lindqvist.
Tid och otid.
Efter en olycklig incident med nagelsaxen och en sned tånagel som resultat visste jag med ens att dagens träning skulle bli omöjlig att genomföra. Istället vek jag västar hela träningen i all välmening och med förhoppningar om att hålla snyggt och städat. Detta möttes av hån från åtskilliga håll, påhopp och västkastning. Tror bestämt att Ragge tog sin klubba och vevade runt i väskan som jag så omsorgsfullt strukturerat.
Kalla mig Ulrika Freudborg. Kalla mig doktor Hjälplös.
Jag skall nu dyka djupare in i vad som får en ung flicka att begå sådana hatiska aktioner. Har förgäves försökt nå "Ragges" talesman, men det visade sig att denne avgått av förklarliga skäl; Ragge behöver ingen. Lyckades dock få tag på roten till allt ont, Ragge herself, och hann ställa några frågor inför matchen imorgon.
Du har länge gnällt om att du får för lite publicitet och bekräftelse, är det något som kommer att påverka din prestation imorgon? Jag menar, vi vet ju alla hur needy du egentligen är.
- Låt mig säga såhär, jag skyr inga medel. Det är mitt ansikte ni kommer se på hemsidan imorgon.
Att tjata på mig för att få en intervju på denna högaktade blogg, det är inte att sälja sig?
- Förstår inte alls vad du menar. All publicitet är bra publicitet - var det inte så Linda Rosing sa?
Din skeva verklighetsuppfattning till trots ger jag mig på ett försök att fråga hur matchbilden kommer att se ut? Får vi se dig fastfrusen i slottet som vanligt?
- Då några av oss spetstränades med intervaller i måndags utesluter jag inte en kontring eller två, men givetvis är slottet min utgångspunkt, en sann riddare är vad jag är!
Jag har glömt av adressen till sibf:s hemsida, och därmed har jag nollkoll på hur många poäng du gjort hittills. Stjärnstatusen lyser hur som helst med sin frånvaro, hur värderar du dig själv, på skalan frusen quornbit till hot tamale?
- Jag skulle vilja hävda att din veggoskala är för klen för mig. Jag är i klass med pizzan Arena som finns på Freja Pizzeria mängder av kött, stark sås och jalapeño. I'm on fire.
Slutligen, vilken färg blir det på nagellacket imorgon?
-Inte helt spikat än, det lutar dock åt det cerise, tror det kommer passa bra till det himmelsblåa. Vad du än gör, gör det med stil.
Vi tackar Ragge för ytterligare en tveksam insats och hoppas att hon får peta dit en två pinnar imorgon, som sig bör.
Det ryktas om revansch, liten gnutta payback, fiskar som ska fås varma, andra bullar och att få vad man förtjänar. Mina förhoppningar ligger hos bra sargvakter, kan behövas.
Möjligen får de klara sig själva denna gång, men vi snuddar juletid, så mirakel och överraskningar hör till.
Greetings.
Hipp Hipp
Salt är något som är hyfsat livsviktigt för oss människor, men det är också en viktig kugge i framställningen av PVC-plaster. Plast och gummi var något vi ville bjuda våra vänner från Staffanstorp i dagens match. Ett annan tveksam substans är asfalt, vanligen återkommande vid vägarbeten. Därför är det Challengers nya bortaställ som ska in på vinkelordet vågrätt 16.
Vi hade inför dagens toppmöte införskaffat Hipp Hipp på DVD, för att komma i rätt stämning, känna på skånskan etc., en utsökt Åsa-sallad och en säck tegelsten uti fall att vi skulle springa på kravallpolisen. Som ett litet körsbär på den redan flådiga glasskapelsen var en Lasse Kongo-imitatör vår chaufför idag. Ni hör ju själva att det var som bäddat för stordåd, dessutom säger de senaste rönen att en tidig uppstigning gynnar hälsan. (Källa: Min häst.) Vårt stamställe vid Hallandsåsen låg konstigt nog helt öde och vi kunde därför utnyttja alla bänkar och bara njuta av den friska luften. När vi samlat ihop alla papptallrikar som kommit på villovägar slängde vi i oss salladen på tre röda och sprang tillbaka till bussen för att återfå livsgnistan. Någon poängterade lömskt att: "vi kan ta honom, vi är fler..." Ingen kupp denna gång, men jag gissar att depserationen kommer vara mer påtaglig någon gång runt Färjestadsmatchen...
Matchen blev en mysig sammankomst med mycket kramar, en del liggande och tjuvnyp, som sig bör i en viktig match. Både min backkollega, Sarah, och jag tog på oss att skaffa fram ett power break då vi låg och kved i omgångar på den nyligen putsade plastmattan. Även Stanstad rullade omkring några gånger, men inget som inte gick att överkomma med lilla ispåsen. Fokus för dagen var att få rull på bollen (spöstraff för den som lade en felpass, tröjorna var ju trots allt självlysande) och aggressivitet. Toppingen var beslutsamhet och vilja. Vi börjar naturligtvis med att göra precis tvärtom, men jobbar oss in i matchen. Vi hade matchen, vi ville ha matchen, vi ville vinna. När tredje perioden stundade bjöd Klas på choklad och genast kände vi oss värdiga att vinna. Mycket stök i slutet, något som jag finner underhållande, gillar när matchen börjar balla ur totalt. Sarah fick en klockren, helt omotiverad bentackling, och det är där någonstans man blir lite upprörd. Hann aldrig riktigt, vill inte säga ge igen, men ändå poängtera att man bråkar inte med en Tjalls. Idag var en match där mycket klaffade och alla tre femmor presterande, vilket var riktigt roligt att se. Spridda skurar bland målskyttarna vilket också, i detta sammanhang, är trevligt.
Dagens...
...klant går till mig då jag hällde ispåsinnehåll på mitt sår, det svider gott vet jag nu.
...trend - scaring. Tatueringar är ute, nu ska man ha ärr, jag är en sådan nörd att jag slog till med ett klubblad på knät.
...initiativ går till firman Anna G/Sani för att de köpte filmer till färden hem. A knight´s tale drog längsta strået.
...topp - vinsten! Segerns sötma är aningen beroendeframkallande.
Nu laddar vi om - igen - för att välkomna Pixbo på fredag, något som vi allihopa ser framemot väldigt mycket. Man ska inte vara långsint, men jag lever inte som jag lär...
Acorns for everybody.
Bitch09/Beach09?
Kan bara be om ursäkt till alla er som fick er en släng utav sleven idag.
Nu när jag tänker efter ligger Bitch-09 mycket närmre till hands, men så tyckte Klas att självförtroende skulle visas upp, gärna bättre än vad det är och det är någonstans där som jag kommer in.
När jag är på och pillar på andras klubbor, nu senast en svart smäcker sak, visserligen "felböjd", men ack så läcker, glömmer jag mina egna grejer. Min lilla gröna.
Dagens ros till Claes som förbarmade sig.
Ska försöka hålla ihop det hela på onsdag, en kär vän tipsade om och jag citerar:
"Cheer up för fan."
Onsdag är dagen för oss!
Lejonhjärta vs. Saladin.
Ett derby som hade stor inverkan på fler än anat och en viktig match. Surte som fått en sådär start, men mött topplagen, var därför lite svåra att avläsa. Vi, som hade derbyrevansch att uthämta från slaget i Torpa, var ordentligt laddade. Nerver nerver, alltid dessa nerver, få förunnat att kunna omvandla dem till något konstruktivt. Personligen tappade jag fattningen någonstans efter, ja, "nedsläpp". Tack o hej för den tankeverksamheten. Tur som vi har, så har vi en utav de bästa lagkaptener man kan ha; Mathilda Johansson. Hon inte bara hörs mest på plan, alltid på och peppar alla, i matchen gick hon även ut och visade vägen på banan. Har längtat så efter att få säga det: She was on fire!
Fröken Klinga gjorde även sitt jobb, som så många gånger förr, och även vår Ragge fick bröta in några pinnar. Hon som annars är rätt så fin i kanten så det var kul att se att hon körde igång veven.
Många onödiga utvisningar hos Surte ledde till att vi fick spela power-play en hel del. Alltid trevligt att rulla boll lite och få dem att springa livet ur sig, tre-fyra kassar kom till tack vare brist på Surteiter. Erkännas bör dock att Surte hade några chanser att hetsa stämningen lite, men denna afton hade vi inte bara världens bästa lagkapten på plan, matchens stora gigant var Gullet i mål som räddade oss från ett nervöst sammanbrott.
Riktigt gott att få med sig tre pinnar och utan att låta alltför stöddig vill jag säga att vi inte ens presterade vårt bästa.
Matchens;
Guldollon går till Gullet för att hon helt klart gav oss en uppvisning i målvaktsarbete.
Silverollon går till Sani för att hon lyfter laget med sitt spel rakt mot mål.
Bronsollon går till Mathilda för att hon var störst på plan.
Ett hedersollon ska skänkas till Klas som slog slag i saken och skällde ut oss. Ett litet wake up call, välförtjänt.
Stanstad är nästa, och vi ska göra en bra träningsvecka för att visa skånskorna vår bästa sida.
Fightclub
Låt mig bara sammafatta läget som:
Laddat.
Ryktet går att sargbitar ska flyga, plast ska tuggas och att man bör hålla koll på vattenflaskan så att man inte råkar ut för en Erik XIV. (Nu var det förvisso ärtsoppa han petade i sig, men lika fullt)
Lite synd det där med sargen faktiskt, den är ju så fin i sin svarta prakt, men kul för småjäntorna att göra något, har varit lite lite sargflyg det senaste. Jag är inte sen att koppla på den nya trenden. Känd för att passera gränser.
Min största farhåga är att vi glömmer ta vara på stunden, att vi glömmer att insupa atmosfären som naturligtvis kommer att vara magisk, som väntat en fredagskväll. Annat var det på min tid då man vandrade omkring i ett stekhett Knossos, pappa vrålar något om gamla krukor, broderna kreverar och mamma är bortsprungen sedan länge. Då, vänner, då är det svårt att insupa atmosfären för jag kunde faktiskt inte bry mig mindre om ett gammal stenbadkar. Men imorgon, då gäller det att ta till vara på varje sekund och bara låta fredagskänslan komma till en. Bina från Nödinge får ställa upp med en jäkla fest om de ska slå oss. Derby.
Välkomna till chateau Partillebo!
Dra mig baklänges!
Som om vi inte freestylar nog på onsdagar tog vi det idag steget längre. Faktum var att vi för första gången skulle träna på ett ställe värdigt vårt namn. Vi skulle träna i city. Nej, C: et i FBC står inte för city, men city betyder Göteborg, något som faktiskt återkommer i namnet. Jag gillar våra andra hallar, misstro mig inte där, men låt oss vara ärliga, Partille är en förort till sköna gröna Sävedalen som i sin tur är granne med Göteborg. Hisingen Island behöver jag ens förklara? Man behöver älvar för att ta sig dit, så mycket för innerstadskänslan. Lisebergshallen, ett litet ljus i vintermörkret. Om vi inte ser stolliga ut på egen hand, i våra nya fina träningsoveraller, skapade vi en hel del rubriker när vi 24, likadant klädda hyfsat unga, smärta, kvicka, nästan oförskämt tjusiga damer, drog ut på lilla löprunda runt mässan. Eller mässans ena långsida...
Innan oss repades golvet av ett gäng rödrävar, eller som jag föredrar att kalla kollektivet; Voldemort.
Jag säger inte att vi är Harry, helt okej om någon annan tar på sig det, jag nöjer mig med Hermione. Att hon blir mindre krullig för varje år som går är fortfarande ett mysterium. Petitesser tänker ni, men det är faktiskt av ganska stor vikt för hur historien ska utveckla sig.
Det händer ibland att vi gör något som ofta kallas styrka, jag hävdar dock vi har vissa brister i vårt språk och pragmatiken är haltande. För vad menas egentligen med ordet styrka? Skulle det hänvisa till att vi är starka, eller menar det att vi ska utföra styrkan för att bli starka? Om det förhåller sig så som det senare fallet undrar jag om resultaten bara uteblir för mig?
Blev det för mycket nu?
Min poäng var egentligen att så fort Mathildas ljuva stämma ljudit över hallen, med de tomma läktarna, (anl. galna supportrar, straffet blev att träna inför tomma läktare, ah fabulösa proffsliv) blev vi allihop plötsligt väldigt starka. Jag blev naturligtvis om möjligt ännu mer redo för psyket, men de andra kämpade på bra. Jag förstår er, inte varje dag man får spänna sig inför eliten, eller vänta, det är det kanske?
Apropå personer med tveksam mental stabilitet, Klas, vår käre tränare, vi har alltid vetat att han saknar en kniv i besticklådan, allt ända sedan exkursionen i nionde klass. Saltholmen, farligt ställe. Då jag, och många med mig, kör på guldfiskstilen, en stil på uppåtgång, var han snäll nog att peka ut just hur galen han faktiskt är. Tilläggas bör också att Klas inte är på något sätt långsint, men vi vet alla att han är lite småbitter över att han missat chansen att få medverka i Gunde Svans lekprogram Ingenting är Omöjligt. De tävlande skulle stapla klossar och rycka undan dukar, två av Klas större talanger. Nu några år senare vill han återigen bevisa att han kan göra omöjliga saker. Vi snackar (väldigt) eventuella omskolningar. Vi snackar fröken Ekollon, moi, som center. Bara det faktum att ni kanske, jättekanske, får se mig som center på fredag är värt inträdespengen! Föreställ er något ni absolut inte vill missa och dubbla det, där har ni mitt (väldigt) eventuella gästspel på centerpositionen. Jag är lika borttappad där som Arn i Gobiöknen, men på något sätt fick vi ihop det ändå, mina delar och jag. Kan vara de obscena mängderna bönor, kan vara skorna och stickan som inlett ett partnerskap eller möjligen den enorma mängd halm jag hittade i "Stabilsen" efteråt.
Sargdemontaget var en upplevelse idag, i min enfald trodde jag att det var rena bjudningen att faktiskt bara stå och ta emot bitarna uppe på gräddhyllan, men de visade sig att det blev en hel del jobb övertid. Vagnarna skulle ut till ett litet gudsförgätet förråd, vi var tvungna att trotsa både tyngdlagen och Newton, därtill vädrets raseri för att säkerhetsställa att allt hamnade på sin plats. Tur att Karin är veteran och vet var prylarna hör hemma. Nicole, du var också duktig. Själv ådrog jag mig några mindre skador, såsom flisor och lite blåmärken. Mest orolig är jag för att jag nu blivit smittad av alla giftämnen som finns i sargen. Glasfibrer, pft, vi talar asbest och böldpest. Flisen gick igenom kött och ben, löstes troligen upp när den stötte på hemoglobinet och ligger nu i mina ådror och pyr. Sakteliga kommer jag att förtäras inifrån.
Vi i Tjalls har på initiativ av mig startat en ny verksamhet. Den är egentligen inte offentliggjord än, faktum är att jag och Klas är de enda "anställda" än så länge. Råkade av en händelse (med vetskapen om att vår medicinväska försvunnit under mystiska förhållanden) lägga beslag på en ljusblå liten sak som jag vet av erfarenhet kan komma väl till pass under innebandyspel. Ursprunglig ägare till skönheten torde vara en utav Voldemortarna. Naturligtvis kan den återfås för en billig penning och en medicinväska.
Kärt barn har många namn, men fröken Bitch, är det verkligen jag? All denna press.
En lördag i Kungälv.
Vi har ju naturligtvis bara ärliga och hedervärda människor i Tjalls, riddare som vi är, så om frågan kommer upp om att vi hållt igång under de "lediga" dagarna, tips från coachen: nicka och le. Nu var det så dags att få sig sin dos av leksakerna och för att sysselsätta alla slog vi till på två b-lagsmatcher samtidigt. Otroligt spännande, matchen i matchen slutade med vinst till våra trupper som befann sig i Lundbystrand 11-2. Vi som irrat uppåt i landet mot kexsstaden vann med blotta 6-2, men jag känner nog ändå att vi var snäppet vassare. Jag personligen hade gångtävling med några från Marstrand, vilket var väldigt uppskattat ända tills Klas påpekade att påfyllningen var lite risig. Matchen i sig var en rätt studsig historia med ganska frisläppta domare som lät det mesta fortgå. En bentackling där, en obstruktion där, hands någon? Man tackar. Alltid trevligt med lite lördagskänsla på en måndag. För det var måndag idag eller hur var det jag-gick-upp-halv-fem-Klas?
Kungälvs Idrottshall kan inte riktigt stoltsera med något vidare underlag. Murrig (väldigt höst-08), mörk och raspig parkett vilket gav var och varannan kotte lite extra styrfart. Golvet var så hjälpsamt att jag tror att hela två skott avlossades från backplatsen. Ett letade sig till och med till nätet. Ni förstår nu hur illa ställt det är, när till och med fröken Ekollon snubblar in ett mål! Något att också skriva på vykortet hem till mamsen är den öronbedövande slutsignalen. Intressant hur man kan ha den så lågt när den faktiskt är ämnad för människor.
Jag har sagt det förut, allt sitter i stickan. Vårda den ömt.
Greetings.
Efter träning bjöds vi nämligen på det enda som möjligen skulle kunna toppa det nyss nämnda, nämligen fysträning.
Alltid en angenäm avslutning och vi får tacka gudarna att Ghansah White, mer känd som Claes, står ut med vårt gnäll.
Vill även passa på att hälsa andra halvan av laget hjärtligt välkomna ned på träningen på onsdag!
Rykten säger att det kommer bli lika trevligt som sist!
Lystna blickar
Revansch. Smaka på ordet, inte nog med att det kittlar gott under tungan det går att variera på så många olika sätt också. Man kan säga det lite lurigt (kan endast upplevas live, lite svårt med uttal via cyberspace), men man kan även säga det hätsk, min personliga favorit. Lite Kovu när han sitter på stenen och säger att han ska hämnas Scar. Tungt, mörkt och väldigt Disney. Hämndlystnad är en farlig känsla, ganska svår att bemästra och gör en lätt förblindad.
Vår uppgift i helgen var att tygla diverse raseriutbrott som kunde uppkomma. Då jag tenderar att vara bland de lite mer labila individerna i laget var det lättare sagt än gjort. Tillsammans löste vi det dock på ett nästan utmärkt sätt. Låt oss vara ärliga, någonstans i tredje perioden studsade vi allihop runt med varsin bastkjol och tillhörande kokosnötdrink.
När folk frågar mig hur vi tar oss till de matcher som ligger lite längre bort brukar jag säga att vi åker med Inters gamla spelarbuss. Fråga mig inte varför, trodde bara att det var status. Nu har jag insett att Ljungskile Buss är så mycket fräckare. I helgen förärades vi med en tre dagar gammal buss, Erland var som bortblås och istället var det en liten konferensavdelning längst bak och två små bord vid de andra platserna. Där det i en vanlig buss skulle ha stått sex stolar fanns istället en fantastiskt stor kaffekokare, eller var det två stycken?
Kaffe visade sig vara den enda dryck att tillgå under den annars lika goda lunchstunden. Jag är som känt inget fan, men jag drog bestämt att Ragge drog på smilbanden rätt rejält.
Sista kvinna fick slitas ifrån den buss som blivit oss så kära, för nu var det dags för match, i skogen, mot Ljungby. Domarna var matchens underhållning med sina tighta moves och feminina handföringar. Det var en slagkraftig fest, med en hel del flickinnebandy, spring livet ur dig och slåss så mycket som möjligt, och med små efterslängar här och där. Vi kan jobba på vår diskretion.
Mamma Mia fick bli humörshöjaren på vägen hem, för att det trots våra tre poäng, var lite småpurket på vissa ställen. Någon tyckte att vi lekte för mycket lördagskväll på slutet och gav Ljungby chans att snygga till slutresultatet. De har en poäng, men som Herr Aforism säger, så måste man vara nöjd med denna match, annars blir det nog svårt att någonsin bli det.
Saken med Mamma Mia var bara att den, inte långt från slutet, började bli konstig och det enda rätta var att stänga av den. Inte alls irriterande att inte få veta vem hon kommer att gifta sig med.
Nu väntar spelledig helg och pumpaätande. Nästa raseriutbrott sparas till Surte hemma i Partillebohallen, utmärkt fredagsunderhållning nu när Idol helt tappat greppet.
Groundhog day
Först och främst; hur fick dom det till Måndag hela veckan? Jag kräver någon sorts härledning som inte involverar någon sorts ordvits eller dylikt. Faktum är att Groundhog day betyder Murmeldjursdagen. Plötsligt låter ju Måndag hela veckan som ett löjligt bra alternativ till en svensk titeln - klockrent?
I denna film får i alla fall en man uppleva samma dag om och om igen. Lite så var det idag, för mig och säkerligen för någon annan förvirrad själv. Någon som känner igen måndag, grå himmel och tunga ben? Kusligt det där, tänk om allt bara är en dröm? Att vi faktiskt ligger i någon kuvös, att jorden styrs av en ond gud och att vi alla är flintisar med slangar i nacken. Jag är inte så stollig att jag kommit på detta själv, hänvisar er till Descartes, en aningen förvirrad/förvirrande filosof.
Lördagen blev aningen grå, så bister, att jag inte ens var sugen på mina traditionsenliga Polly. Istället fick jag satt i mig 3 äpplen (Aroma - the only way to go), 3 satsumas och 5 koppar te. Vid återuppståndelsen på söndagen kändes det ända från tåspetsarna att dagen skulle, som små skolpojkar säger nu för tiden "äga upp" föregångaren. Som den gjorde det, solen sken för första gången sedan Jesus gick i kortbyxor och B-lagsmatch stod för kvällsunderhållningen. Ett välkommet skoj sådär runt middagstid i Ale, ett ställe som man egentligen inte borde vistas i mer än behövligt. För dagen var jag och vår nyskadade Classe coacher, en mycket lovande ledarstab om ni frågar mig. Vi körde på den där lite mer laid back approachen och för det fick vi vinst med 6 kassar. Dagens Halal-kött gick till Hedlund med den enkla motiveringen att hon var helt outstanding under drabbningen med småvisparna från Nödinge/Surte/Ale.
För mig som vilande coach var behållningen för kvällen hemmalagets släktingar (dvs. publiken). De utförde någon typ av lockrop under hela föreställningen vilket påminde mig lite om the good old days. Det var tiderna då mordhoten haglade från Surteklacken under juniormötena. När hetsen på plan var en öm smekning jämför med vad som pågick uppe på hyllan. Jag tror till och med någon gång Ragges far försökte sänka en motståndarpappa med frasen: Jag ska stämma dig! Min far erbjöd något lite mer påtagligt, som sig bör för en grottman. Nu hade vi inte med oss dessa två busar, utan hela vår publik, alla två, var lugna och timida, något som kan ha berott på ljuset som fortfarande är lika sövande.
Domarna var i alla fall på vår sida, eller åtminstone Jonas som berömde oss för vårt fina tryck på baksidan av shortsen (Ljungskile Buss). Syrrans gamla mans företag, vettu. Skrockade han självgott när han skred förbi vårt bås. Har vi hittat en släkting till Erland? Har Erland varit gift innan och är det därför vi inte får äta i bussen? Så många frågor, så lite tid.
Under träningen idag fick vi oss en ny uppfriskning i vad som faktiskt gäller taktiskt sätt och jag vill påstå att det hela förflöt under ordnade former. Att jag kände mig dummare än en apa otaliga gånger är väl helt enkelt något jag kommer att få förlika mig med. Jag förstår dock inte, det står klart och tydligt på paketet att syretillströmningen till hjärnan ska utökas och låta cellerna andas. Damn C-vitamin. Inte nog med att man känner sig lite bakom flötet innan, att vända upp och ned på klubborna är bara ondskefullt. Låt oss bortse från rosens taggar och fokusera på kronbladet. Slående jämförelse, eller var det bara jag nu igen?
Kan bli lite aktiv vila imorgon, något som lyst med sin frånvaro på sistone.
Prima primadonnor.
På min tid, snart ett halvår sedan, fick man i skolan lära sig om något som kallas försvarsmekanismer. Det har säkerligen ett krusidullnamn inom psykologin, men jag har lite tröttnat på krusiduller. Tala ur skägget, tala så att man förstår och framför allt tala så att du når ut till den publik du vill nå ut till. Jag önskar idag att jag kunde skylla på herrarnas debacle under fredagskvällen, men jag har nog redan gjort mitt för klubbsammanhållningen. Kalla mig Ulle Freudborg, jag och Sigge (Psykologi A) har kommit fram till att rationalisering är den mest effektiva och den mest lätthanterliga varianten. Den går i grund och botten ut på att man skyller ifrån sig. Misslyckande på match kan lätt bli; bollen, domaren, klubban eller ja, rent av det andra lagets bristande moral. Vi gjorde alltså inget fel.
Vem lurar vi egentligen? Jag tror att vad vi gjorde orätt var att vi tvekade och för att låta så innerlig och djup, så låg den tyngsta tveksamheten på oss själva. Vi tog inte för oss, och troligen hade hela gänget gjort sina naglar strax innan match för inte en själ tog skitjobbet framför kassen. Jag klandrar ingen, en permanent får man ju inte tvätta på ett dygn eller två, det är ångest för mig. Det var därför jag bara gjorde det en gång, klarade inte av pressen. Jag vågar nästan lova att vi ska ha slopat vår Maria Callas-attityd till nästa drabbning.
Mirja, vår kloka norrländska, sa idag; Tusan tjejer, idag är det lördag då ska man faktiskt ha roligt också, för visst gör vi det för att det är roligt?
Tänker inte måla upp den förlusten som något stort svart i vår relativt korta historia med Tjalls, okej, vi f ö r l o r a d e. Jag vägrar dock deppa för att ett gäng jäntor med randiga tröjor bestämt sig för att göra lördagen sur för mig. Aldrig påstått att jag är en förlorare utav rang, gillar inte idén alls faktiskt. Unnar väldigt sällan vinnaren att vinna. Nej, inte idag heller faktiskt, men det får vara mitt bittra jag.
Sorg kommer ofta i fem steg; förnekelse, ilska, köpslagning, sorg och slutligen acceptans. Det är bara att gå igenom alla fem snabbare än kvickt, eller välja en och göra sig av med den snabbare än kvickt. Välj och vraka. På måndag ska vi vara tillbaka, fulla glas, och om ögonen kunde glittra en aning så är det inte mig emot.
- Operation rådjur i helljus alternativ fågelholk fungerade inte för oss idag.
602 dagar sedan jag gjorde en riktig match senast. Tur att talangen sitter i klubban och att jag förhoppningsvis ska erhålla en ny snart.
Nästa vecka får vi träffa Erland och råttorna, det är något som jag ser framemot redan nu.
Alfred
"Hemliga" lådan hade anlänt redan i måndags precis efter träning. De med korpgluggar och/eller med en kvicktänkt hjärna, insåg snabbt att en låda i den typen av wellpapp bara kunde innehålla våra fina nya pipor. Föra att lura ned så många som möjligt redan till nästa träning utlovades att vi skulle få se dem, ja några skulle till och med få en att ta med sig hem. Tipset, från min alldeles egna nörd, var att vara där tidigt, på så sätt skulle man kunna stjäla någon annans om man var desperat nog. Min låg inte bland de andra, men som plåster på såren roffade jag åt mig det senaste på svettbandsmarknaden - ett grönt vristband. Plötsligt fick jag en anledning att använda min gröna klubba och Miss Match hade återuppstått. Någon försökte ta ned mig på jorden igen genom att påpeka färgen på mina skor, som om jag inte visste att de var blå. Tack i alla fall.
Andra godbitar i lådan var pannband, något som är få förunnat att kunna bära upp, och låt oss vara ärliga, några utav the rookies igår, på den fronten, bör nog förbli rookies. Risken finns annars att de bli hemhämtade till var de nu kommer ifrån.
En/två ny(a) övning(ar) igår, Klas/Claes bjussar inte bara på klubbor, de spexar även till det med lite nya pilar och förvirrande streck. Att det blev så konstigt är för att det var en, men med en påbyggnad, vilket ger två-i-en känslan men ändå att de är skilda övningar. Lite som tvillingar, samma mamma och pappa, föds samtidigt etcetera, men de utvecklas olika. Det var någonstans där mina biologikunskaper. Första övningen var den sämre tvillingen, bildligt talat, den lite trögare, vilket passar mig utmärkt.
Sedan den ultimata fuskövningen 2 mot 2, där ett par anfaller och så fort avslutet gått, gärna tidigare för de indiskreta fuskarna, får man börja löpa mot andra målet. Denna övning bäddar för konflikt och tjuvtag, vilket är en högaktad konstform.
Avslutningsvis fritt spel i 2x15 min. Återigen drabbas jag av ordentlig hybris, får black out och gör något sådär uppenbart korkat. Hela klacken buar i förtid för de ser vad som komma skall, men i mitt stilla sinne lägger jag en idiotpass bara för att trotsa. Sådan är jag.
Dagens: CounterPain: en är borta, kvarlämnat är hästliniment och tigerbalsam. Det senare är något som jag har lite historia med faktiskt, lite till och från förhållande. Vi gillade inte riktigt samma TV-program, det var därför det tog slut. Det sträcker sig tillbaka till den tid då man tog lite för att verka cool, fungerade aldrig för mig, men kanel, konstig krydda, jag-vet-inte-vad-som-är-i-den-lukten är en riktig höjdare. Att den sedan svider sådär rivigt ser jag som en bonus.
Nobeldagen närmar sig med stormsteg och jag är inbjuden som hedersgäst till kommittén. Denna inbjudan fick jag då jag efter att ha smörjt ryggen, kletat av överflödet på mitt, splitter nya, vristband. Horace blev så betagen av detta genidrag att han ringde upp mig direkt. Jag sa till honom att det är oförskämt att störa under träning, men han var helt lyrisk. Tackade dock nej till erbjudandet då det krockar med en utav våra matcher.
Sista genrepet ikväll innan ärkederbyt.
Ladda.
Fyra nyanser av grå
Aldrig har vi stått så enade, tvingade att möta samma öde - måndag.
Oundvikligt, odödligt och olidligt varje gång man ställs inför denna djävulsdag. Jag försöker hålla ett öppet sinne och inte döma ut dagar, men tycker ändå att gårdagen kan ha tagit priset som årets katastrof. Var det någon som missade vädret? Gör ingenting, för det fanns ingenting att urskilja. Himlen spelade istället taktfast upp ett potpurri av fyra nyanser av grått.
Min dag började någonstans kring lunchsnåret, men efter ett snabbt gluttande ut genom persiennen bestämde jag mig för att släcka taklampan igen och gå tillbaka till sängen. Sagt och gjort, tills jag blev nedringd och påhälsningar via sms började droppa in. Tror bestämt att ord som sorglig och bitter togs i bruk. Vem behöver fiender?
Tog med mig min muntra inställning till träningen, som tro't eller ej var dagens behållning. Det var ju trots allt den jag gått upp för, aningen för tidigt tänker ni genast, men man måste ju stoppa i sig något, och så har vi det ständiga hårproblemet. Man kan väl säga att jag inte var helt olik Amy Winehouse pre rehab. Detta är naturligtvis inget som hämmar mitt spel på något sätt, det har jag andra saker för. Bevisligen var inte jag den enda som upplevde en sådan där måndag, för tempot var väl inte direkt slående.
Mitt melt down, redan i inledningen av träningen, eskalerade till oavbrutet prat samt en eller två gliringar. Karin, fick ta en riktigt go´ passning utav mig, men hon såg så oförskämt munter ut, så jag ville egentligen bara ta ned henne på jorden. Det fina med Karin är dock att hon inte riktigt tar åt sig utan flinar mest åt det och sätter en kasse istället. Blir jag putt över det? Ja.
Annars görs stora framsteg i laget, nu har 2/3 lärt sig hur övningarna ska gå till, jag hör till den lite dummare skaran som fortfarande är helt oförmögen att förstå hur man ska göra.
Onsdag, det är en bra dag per ren automatik och att vi dessutom får husera i Lexby gör det hela oslagbart. Lill-lördag, det är vi alla bra på.
This is Partillebo.
Man skojar inte bort en hemmapremiär. Vi gjorde dock vårt allra yttersta för att göra tillställningen så komisk och gemytlig för alla. Efter en otroligt pampig förstalåt, med lite klingade svärd, frustande hästar och en previevman-röst som drog någon historia om två som blivit en och som nu slåss tillsammans. Challengers - a love story.
För att upprätthålla nivån på musiken fick även, möjligen den största plågan genom tiderna, I kissed a girl, några spelningar. Kvalitén kom när vi gick ned i omklädningsrummet.
En taggad och bra uppvärmning kunde bara betyda en strålande matchinledning och ja, jag får erkänna att jag inte riktigt har det färskt i minnet, men jag vill påstå att den var klart godkänd. Vi för merparten av matchen och linan med Sani, Ragge och Tilda är behållningen för dagen. Sani "Ryggsäcken" Klinga blev senare utvald till matchens lirare, välförtjänt efter att ha sprungit sönder det som springas sönder kan. Annars var drabbningen en rätt hattig historia, mycket fram och tillbaka och det var bara lösrycka spelfrekvenser som egentligen var något att skriva hem om. Att vi släpper 7 kassar är kanske något att begrunda inför fortsättningen, men jag tror nog vi är på det klara med vad, hur, när och varför. Vinsten känns rättvis, detta till trots att Färjestaden faktiskt hade bud på ett, två och femton lägen, vi var dock snäppet vassare.
Jag är som känt rätt plump av mig, så därför kommer mitt tämligen hetsiga utlåtande av domarna inte komma som någon chock. Det hade inte gått lång tid innan jag började smida planer hur vi skulle på billigast sätt ge domarna semester för resten av säsongen. Planen var att skicka med öländskorna domarna hem till sin precious island. Briljant idé tyckte övriga bänknötargänget, så sagt och gjort, två platser bokade i turistbussen mot Öland, detta efter ett mycket givande samtal med deras busschaufför. Diplomati är ingenting jag för mig med och om det förbjudna händer att vi stöter på detta "lovande domarpar" igen så kan jag ta på mig en 2:a. Jag kommer att se det som en njutning.
Nu har vi gjort våra två premiärer, båda vinster, den senare lite halvdan, men vinst lika fullt. Fortsättningen bjuder på mer tveksam musik, bättre spel, lika go´ stämning som alltid och en inspringning där nu laget har lärt sig att inte snubbla på den lilla avsatsen i början. Jag själv höll på att ställa till med en riktig scen, ni vet ju hurdan jag är, desperat.
Derby helgen som kommer, vi kommer att husera i Torpahallen där vi faktiskt har gjort en träning. Fördel Challengers?
Apropå Challengers, det är ju trots allt så vi heter visade sig, så det är automatiskt alltid på tapeten. I alla fall så blev vi i helgen omnämnda som just Challengers i Färjestadens tacktal. Där stod vi på rad, som en grupp hönor, med ögonen spretandes åt alla håll och kanter, någon pickade och någon tittade upp i taket. Allt detta för att se vilka hon pratade med för det kunde ju omöjligen vara oss. Just det, Tjalls.
Dress for success.
